Det är skönt när kroppen börjar svara. Igår var det onsdag och intervaller stod på schemat. Det har äntligen blivit så torrt att vi kan ge oss ut i skogen och spåren. Mitt gamla Markaspåret som jag gjort återbesök i, tagit väldigt många morgonpromenader i och tagit löpturer och gjort backintervaller i. Varje gång jag är där så saknar jag att ha det utanför dörren. Att ha ett naturreservat med massor av stigar, elljusspår, vacker natur och på sommaren långhåriga kossor att titta på, gör att tröskeln att ta sig ut inte blir speciellt hög.

Hästsko intervaller

Vi körde intervaller i ”hästskon” en springer en bana som har formen av en hästsko. 300 meter löpning, gåvila 200 meter. Jag har lite tufft med dessa längre intervaller. Jag har bättre pannben för korta intervaller med hög fart, även mestadels det jag tränat tidigare och en blir ju bra på det en tränar. Dock så börjar det bli bättre och bättre. Troligtvis för att konditionen blivit bättre så då blir allt lite enklare. Alla körde i egen takt och fick välja hur många en ville göra. Någon satsade på 12 stycken och någon på 6. Eftersom jag haft känningar i benhinnorna tänkte jag vara förnuftig och nöja mig med 6 stycken. Efter tre första kändes det som ett klokt beslut, kippade efter andan och benen kändes tunga, men ingen påtaglig smärta i benhinnorna vilket var skönt.

När pannbenet tar över

Så av bara farten var jag uppe i 6 stycken så fortsatte och efter den 7:e så var pulsen på 190 och jag flåsade som en tok och min tanke?

”Fan vad jag älskar detta” och skrattade lite åt mig själv och tänkte på mitt sextonåriga jag. Jag har många ångestfyllda minnen från intervallträning med fotbollen under vintrarna. Jag var alltid sist och precis när jag kom fram sa tränaren allt som oftast, ”Japp då kör vi igen” och så hade alla utom jag fått vila. (Något som jag som tränare alltid försökt tänka på att inte upprepa, för det är varken bra eller snällt mot den/dom som alltid ligger efter) Jag kände mig så värdelös och dålig och hade ingen chans att hålla samma tempo eftersom jag aldrig fick återhämta mig. Jag sprang bara och tyckte synd eller tryckte ner mig själv och kroppen kändes alltid så otroligt trött och tung. Det där sitter fortfarande kvar, antagligen för att jag i så många år sprang runt med den känslan så när det börjar kännas tungt är det ofta sådana tankar som först dyker upp. Men nu är jag bättre på att lyfta mig själv och allt blir så mycket lättare då. Istället för att fokusera på hur jag flåsar som en tok, att benen känns för tunga eller få för mig att jämföra mig med någon annan så pratar jag positivt till mig själv. ”Fokusera på kroppen, lyft knäna så blir det enklare” ”Bra fart, nu blir det flåsigt, men du har gjort det här tidigare och vet att det går att springa mer än du tror” ”Du orkar, ett steg i taget och blicken framåt”. Samt att jag efter varje intervall säger till mig själv ”Bra jobbat!”. Det tar ett tag innan en tror på det en säger till sig själv, speciellt om en som jag är van vid ett negativt selftalk, men det gör löpningen så mycket roligare med positivt selftalk. En sak jag är glad över att även om jag alltid var sist så lät min envishet mig aldrig att stanna. Därför vet jag som igår att jag orkar mycket mer än jag tror och jag vet också att jag orkar mata på i maxpuls väldigt länge eftersom det har jag fått träna mycket på.

När förnuftet bromsar

På min 8:onde intervall kände jag i benhinnorna och att jag inte kunde trycka på utan sprang med begränsningar. Bäst att kliva av eftersom skaderisken ökar om en inte kan springa utan smärta samt att bättre att bromsa än att gasa i alla lägen. Synd för jag var så taggad på att köra 10 stycken intervaller. Det är en sådan härlig känsla i att få pressa sina gränser och se att en klarar mer än vad en tror. Det slutade med att jag gjorde en 9:onde men med längre vila emellan för att pusha på i tempo på sista intervallen med personen som körde 12 stycken. Kanske inte så klokt, men ibland tar glädjen i träning över. Efteråt var vi alla trötta och nöjda. Och känslan efteråt är himla härlig. Skönt att se att pulsen samarbetade bra 170-180  i puls (80-90% av maxpuls) vid slutet av intervallerna och 120-130 i puls efter 200 meter gåvila utom på sista där jag var uppe i 190 på näst sista intervallen och kom ner till 140 innan den sista. Så det var nog ganska lagom med 8 intervaller eftersom pulsen också började bli lite väl hög. Men snart är jag också uppe på 12.