Det fick bli ett gäng tabataintervaller på löpbandet idag, blev så sjukt sugen efter inlägget tidigare idag. Det bästa av allt var att jag fick lite ångest innan, det hör lite till att det ska ta emot lite att springa intervaller, för det är mentalt tufft att pressa sig. Vad var så bra med den ångesten då? Jo att när jag väl kom igång tyckte jag att sekundrarna gick så otroligt snabbt, herregud om det går så här fort så kommer jag inte ens vara trött efteråt tänkte jag efter första blocket och ökade hastigheten till block numer två. Benen var så lätta, jag hade inga problem med flåset och även om pulsen var hög så kände jag mig starkare än starkast. Gick från gymmet med en känsla av ”Jag är ta mig tusan grym!” och det gillar jag :)
Innan intervallerna var jag riktigt peppad, så här grymt peppad. Tog hundra selfies och peppade igång mig själv, inte ge vika nu, inte cykla hem, nej ta dig igenom dessa trettio minuter intalade jag mig och tänkte på känslan efteråt och på hur sugen jag varit hela morgonen på att få springa.
Och efter passet såg jag lika glad ut, men något svettigare och kanske smått galen, då jag blev lite extra frälst av endorfinerna och mina lätta steg. Älskar att få springa och det kändes inte något i ljumsken! Tackar mig själv för att jag höll igen förra veckan och endast tog en lugn midsommarjogg under hela veckan och satt timmar på den där motionscykeln för att få igång läkprocessen med blodcirkulation.