Vardagen är igång

Semestern gick fort, men ändå inte för fort, kände att jag hann landa och återhämta mig vilket var härligt.

Jag är redan inne på min andra arbetsvecka och den har dragit igång i full fart. Ofta brukar mina första veckor efter semestern vara lite lugnare med lite mer tid för planering, men så har det inte sett ut hittills. Utifrån tidigare erfarenhet att många fortfarande brukar vara på semester så har jag även lagt schema med lite kortare fredagar och tanken att det ändå ska finnas mer tid för planering. Men även om det visat sig att det inte blev som tidigare år så tänker jag att jag ska sluta lite tidigare några fredagar till och planering får tryckas in där det finns tid. Känner ingen stress över att det inte blev som jag trodde. Där har jag lugnat ner mig massor senaste året. För några år sen hade jag stressat upp mig, men jag känner ett väldigt lugn inom mig (mina mått mätt, jag är ju alltid på tårna och hundra steg fram i mina tankar), väldigt skönt som omväxling.

Från sista semesterdagarna då vi utforskade lite smultronställen i Örebroområdet

Är jag ens en tränande person längre?

Något som inte alls är skönt däremot är att min träning inte alls är på topp. Min hälsena är fortfarande inte hundra procent och jag har inte alls varit motiverad att gå till gymmet. Jag har haft ett otroligt bra träningsår med väldigt lite motivationsdippar så det känns lite frustrerande att denna dipp kom just nu. Sommaren som är min favorit tid att träna på. Nu kanske det låter som att jag inte har tränat, men det har jag, nästan varje dag om jag tittar i min träningsapp.

Träningen har varierat med andra träningsformer och gymmat 1-2 gånger veckan och ingen löpning. Det har känts väldigt begränsande då jag velat göra något helt annat så det är nog det som spökar det känns som att jag inte tränat eftersom jag inte tränat det jag är van vid och egentligen vill. Jag längtar efter att kunna springa och hoppa. Samtidigt känner jag mig inte stressad bara kanske vilsen. Har sett flera löpare som jag följer som haft skador eller motivationsbrist och när dom inte sprungit på två, tre veckor så har dom funderat på om dom ens är löpare, jag har tyckt det varit lite löjligt. Nu förstår jag dom- För lite så känner jag nu, är jag ens en tränande person? Så dumt, men hjärnan är inte alltid logisk.

Påminner mig själv om att jag har tränat för att komma ihåg att jag är en tränande person.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.