Race report KK-joggen kvartsmara 2018

Det händer inte ofta men ibland att jag springer ett lopp. Så då måste en ju ta tillfället i akt och skriva en race report. Igår sprang eller joggade jag mig igenom en kvartsmara alltså lite längre än en mil. Pappa frågade mig i början på semestern om jag ville springa, då sa jag nej, kände mig inte i form för att springa långt. Sen såg jag att jag inte hade några eftermiddagsbokningar just denna tisdag och det gick ju ändå ganska bra att springa upp och ner för berget i Javornik i och för sig bara 6 km men ändå. Så i förra veckan sa jag att jag kan springa om du vill till pappa. Han hade dock dragit på sig en förkylning så vi anmälde oss inte och jag trodde inte han skulle bli tillräckligt bra för att orka springa. Igår vid tre tiden ringde han och frågade ”Är du på väg?” Så då bestämde vi oss för att springa si sådär fyra timmar innan start.

Håll redan innan starten

Vi kom till Katrineholm vid halv sju starten gick 19:15 så det var bara att passa på att gå på toa och ta på sig nummerlapp och ta sig till starten. När vi går från bilen till starten känner jag att jag får håll. Kanonbra start! Vi värmer upp lite smått med friskisgänget där vi start, några springer fram och tillbaka och ser sådär överdrivet hurtiga ut. Det enda jag tänkte var jag behöver spara all energi till loppet, men lite lättare rörelser efter en timmes bilfärd från Örebro kändes ändå bra. Starten går och jag och pappa har bestämt att springa ihop och siktar på att ta det hela på 65 minuter. Vi startar ganska långt bak i fältet och det är skönt för det blir aldrig någon riktig trängsel. Jag har håll och vi lunkar på, jag har en hörlur i ena örat med musik, tänker att det behövs för att hjälpa till med tempot, framförallt mot slutet.

Det går bra i början, jag sprang detta lopp för 4 år sen och då gick jag ut för hårt och minns allt som en plåga från 4 km och framåt. Tänker att jag inte ska gå ut så hårt och låter pappa sköta tempot, springer jämsides med honom och vi lunkar på. Efter 2 km har jag fortfarande håll och har inte kommit in i någon andra andning ännu, tänker att blir det inte bättre än så här så kommer det inte bli någon behaglig resa. Vi ligger före 65 min tempo ballongen jag vänder mig aldrig om för att se var den är men första 3 km kan jag skymta 60 min ballongen vilket är en indikation på att vi gick ut lite för hårt. När vi passerar 3 km passeringen känner jag att nu har jag inte håll längre och jag har kommit in i andra andningen. Drar en lättnadens suck och känner att jag kommer nog klara det här med.

Skavsår och hitta tempo

Vid fyra kilometer känner jag att det börjar skava under foten i fotvalvet. För några år sen fick jag alltid skoskav där, inget jag fått på väldigt länge så blir lite irriterad, tänker att det kommer inte bli någon behaglig resa detta, för minns att jag fick skav förra gången på ungefär samma ställe och det är ändå mer än halva loppet kvar. Vid 5 km kommer det en liten längre backe. Pappa börjar gå och jag går bredvid men känner att det känns jobbigare i kroppen att gå än springa så jag joggar bredvid en stund, tills pappa säger att jag kan jogga på han kommer ifatt mig sen. Så jag joggar på. Det känns okej fast att det är halva loppet kvar och jag har skoskav, jag vet att jag varit som längst bort från målet och det är något mentalt med att ha klarat av den delen. Jag joggar på och hamnar i ett tomrum, har inga ryggar att direkt ta rygg på (KK-joggen är ett lopp där majoriteten springer under timmen, så håller du inte ett högt tempo blir du ganska ensam) så jag lunkar på och publiken hejar, säger att nu är det inte mycket kvar, jag skrattar lite. Det känns bra, jag blir passerad av 65 minuters ballongen vid 6 km och försöker ta rygg, men benen vill inte öka tempot. Vid 7 kilometer börjar det kännas tungt, jag springer sällan mer än 7 kilometer (Runnsjön rundan är precis 7 km) så det är väl också ett tecken på att kroppen inte är van vid längre distanser. Efter 7 km och in till mål springer en inne i centrum, tur det för nu börjar det kännas tungt i benen. Svett i ögonen som gör att jag kisar och det känns knappt som jag har något tempo längre. När jag når 9 km så är benen så stumma, det är en vätskekontroll och jag står stilla och häller i mig två muggar med vatten går några steg men det gör så ont i kroppen att gå så börjar ganska snabbt jogga igen. Från 8 km fram till mål är det ett mantra i mitt huvud – En fot framför den andra, en fot framför den andra. Ibland lurar jag mig själv med att jag springer bara fram till hörnet sen kan jag gå lite, men det blir aldrig att jag går eftersom jag kände hur ont det gjorde.

Så här såg vi ut efter målgång, varmt och svettigt var det, men hej vi klarade det!

 

Målraka och skenande puls

Jag ser en skylt från 5 km loppet som det står 4 km på och förstår att då är jag inne på sista kilometern. Det bränner i benen och jag vill bara gå, men samtidigt vill jag bara i mål. Snirklar mig fram sista biten och på målrakan är jag så trött så trött. Tänkte försöka spurta ur det sista ur benen men dom är så stumma, det finns ingen fart alls. och att jag inte heller har en endaste rygg att spurta mot gör det inte lättare. Så på 67 minuter blankt passerar jag mållinjen. Helt slut, dricker vatten i målfållan, försöker skaka lite i benen, känner för första gången hur svettig jag är (Det var 24-25 grader hela loppet) och tittar efter pappa som inte kommit ifatt mig efter den där backen vid 5 kilometer. Jag tar en banan och tittar mot målrakan och speakern säger här kommer en 60 gubbe, Olle Lauri så så många minuter efter var han ändå inte. Vi stretchar lite, dricker vatten hittar familjen och jag kände mig helt förstörd i kroppen. Aldrig har jag varit så stum i benen så lång sträcka. Hade jag varit ute och sprungit själv hade jag aldrig fortsatt springa efter 7 km när känslan kom krypande, men springer en lopp så kliver något annat in i psyket och det gick ju att springa 3,6 km till även om det inte gick speciellt fort. Jag drog igång min garmin klocka för att kunna hålla koll på pulsen under loppet. Jag hade inga tidsmål alls eller förväntningar då jag inte sprungit över 8 km på 3 år. Några intervallpass har vi kommit upp i 9 km men det har ju inte varit springa hela tiden. Dock ser jag direkt att min puls skenar iväg från start och den kommer aldrig ner. Jag får sådant pulspåslag av att springa lopp och framförallt så blir jag så nervös över att jag inte kommer klara det. Så min snittpuls är 185 slag/min det är 92 % av min maxpuls. Som högst var jag uppe i 197 vilket är tre slag under min maxpuls. Inte undra på att jag hade stumma ben när jag sprungit en timme på 92% av maxpuls.

Min väldigt fina pulskurva, jämn och stadigt hög. På intervallpassen ligger jag på dessa pulsnivåer under själva intervallerna men det är ju bara 1 minut åt gången inte 67 minuter i sträck :O

Kroppen dagen efter

Jag känner mig helt okej i kroppen, skavsåret känns såklart eftersom blåsan hade hunnit spricka och jag är lite öm i ett knä. Jag har inte sprungit asfalt på flera år och jag har inte sprungit över milen på 3 år så det var ändå kul att se att kroppen klarade det. Jag är inte i någon toppform konditionsmässigt, men det går ändå. Idag ska jag rulla mycket på min foam roller, plågsamt men ack så bra.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.