Ett pustigt och frustigt träningspass som gav mersmak

Ibland går träningen sådär otroligt fort. Idag flög träningspasset förbi, det liksom bara sa swosh så var jag igenom övningarna. Även om jag fick pusta och frusta idag. Det var ett sådant pass på schemat, ett helkroppspass med rätt högt tempo och mycket flås. Alla övningar är inte sådana som jag älskar. Men jag gillar att utmana mig själv eller är det självplågeri?

Så här såg det ut under mitt träningspass, jag fick stå och försöka ta kontroll över andningen och hoppades att mjölksyran efter några saxhopp magiskt skulle försvinna. Fungerade nästan ;)

Det här med burpees

Dagens burpee-variant var ut i planka på raka armar. För att involvera bålen mer och kanske ett undermedvetet val att undvika stjärnor.

Burpees är inte en favorit övning hos mig, jag får lätt stjärnor framför ögonen när jag håller på med just den övningen (speciellt om jag ska helt ner med bröstkorgen i golvet) tror det har med mitt låga blodtryck att göra, hastig uppresning är liksom inte riktigt något min kropp gillar. Vissa dagar kan det fungera bättre än andra. Även fast det är en övning som ibland får det att svartna, som oavsett hur mycket jag kör den alltid får mig att känna mig tung som en elefant, så smyger jag in den i mina träningspass. Varför? Ja jag vet inte om det är för att jag älskar att plåga mig själv. Eller för att jag tänker att en dag kommer jag precis som med stjärnhoppen att älska känslan. Något är det, för burpees smyger sig in i mina träningspass i lite olika former och det är ju en jäkligt utmanande övning.

Jag lyfte från golvet, så var inte känslan, ni vet känslan när en hoppar upp och det känns som en knappt lyfter från golvet.. den känslan hade jag idag hehe

Inte alltid en strålar under passet

Jag gillade dagens träningspass. Det var det tredje på mitt träningsprogram och det gav mig precis den känsla jag ville ha i kroppen, var rätt nivå på belastningen och gav ett härligt endorfinpåslag efteråt, ett sådant som jag älskar. Och det finns utrymme till förbättring vilket jag gillar. Jag filmade delar av träningspasset och jämförde i huvudet med sådana där catchiga träningsvideos på youtube (jag brukar titta på för att hitta inspiration till nya övningar). När jag tränar ser det mer ocharmigat, frustande och pustande ut. Jag älskar det där mentala med träning, det där att pressa sina gränser. När jag vinner kampen mot mig själv, det finns en del inom mig som säger ”Vi nöjer oss med 20” och en annan del som säger ”Nej jag har sagt 30 då kör vi 30” och så klarar en 30 fast en trodde att en var helt slut vid 20. Ja jag är min egen Personliga tränare i huvudet ;) Men allt som oftast infinner sig sådana här ansiktsuttryck under mina träningspass, att ha kul kan se olika ut. Jag hade roligt även om jag inte skulle tro det utifrån att titta på bilden. Kanske inte lika inspirerande som glada härliga träningsvideos på youtube. Men jag ser mest ut så som nedanför när jag tränar.

Inte allt för pigg och ser mer ut som en suckar åt nästa övning, men just den där känslan att nästa gång jag kör samma upplägg, kunna känna att jag orkar hålla tekniken bättre, orkar genomföra allt lite bättre och lite snabbare. Sa jag att jag är en tävlingsmänniska?

Hur är ni när ni tränar? Tränar ni inom bekvämlighetszonen eller är det mer nu kör vi tills vi stupar? Hehe jag får ju jobba med att inte köra 110% varje träningspass…