Idag har varit en skitdag. Ibland kommer det ifatt mig. Alla känslor. Ofta olika saker som triggar, är rätt bra på att undvika triggers, men ibland dyker triggers upp där en inte väntade sig det. Läst flera instagraminlägg senaste dagarna av kvinnor i min ålder som berättat om sin icke längtan att skaffa barn och samhällets förväntningar. Jag förstår dom. Det är jobbigt med alla normer och förväntningar utifrån, både om en vill eller inte vill något. Jag avundas dom också. Önskar att jag var sån. Kanske hade det varit lättare då. Kanske hade det inte varit lika jobbigt att se att ännu en bekant är gravid, en annan förlovat sig och en tredje köpt hus. Någon är nykär, någon väntar sitt tredje barn. Är nästan aldrig in på min privata instagram längre, klarar inte av att se alla vänner som lever det liv jag önskar jag levde. Har ju längtat efter barn i många år, när jag hade partner kändes andras tillkännagivande om graviditeter som ett litet skav, en önskan om att det var jag, men mest glädje. Nu när jag är singel är det som ett knivhugg, finns inte ens på min världskarta att det skulle kunna vara jag. En påminnelse om hur långt bort jag är från min dröm. Det gör ont.
Från mina anteckningar
Jag önskar att jag inte ville ha barn. Att min dröm inte var familj. Önskar att jag inte hade en längtan efter partner och barn. Men det är inte så. Önskar att sådant jag drömde och önskade av livet var sådant jag själv kunde styra över. Nu känner jag mig maktlös. Ensam. Löjlig.
Borde vara en stark kvinna som älskar sitt liv som singel och tycker att karriär är det roligaste som finns. Njuta av massor av tid till vänner och att leva livet precis som en vill. Gud vilken lyx att inte behöva anpassa sig alls. Men det är inte jag. Älskar det jag gör och min vardag. Men det saknas något. Det skaver alltid. Ibland lyckas jag ignorera det, men sen skär det i hjärtat. Gör sig påmint.
Jag älskar mitt jobb. Men jag önskar mer av livet än att hjälpa andra må bättre och nå sina mål. Jag har roliga dagar och meningsfullhet med mina dagar. Men för mig är det inte tillräckligt. Jag önskar sällskap, någon att älska. Att känna mig älskad. Någon att dela glädjen och motgångarna med. Någon att diskutera med, någon som får mig att se på livet med andra ögon ibland. Någon som utmanar mig att växa. Saknar att titta på någon och fyllas av värme att en delar livet med en sådan fin person. Saknar att titta på någon och fyllas av kärlek. Å tusan vad jag saknar att älska någon. Att få säga att en älskar någon. Att titta in i någons ögon och känna att vi valt varandra.
Saknar att ha någon att mysa med i soffan. Att få lägga huvudet på någons bröst, lyssna till hjärtslagen och känna sig trygg och älskad. Saknar varma kramar och ömma kyssar. Saknar att hålla om någon. Saknar till och med att göra vardagssysslor med någon.
Jag försöker leva och fylla livet med annat att älska. Men det fyller aldrig hålet som finns i hjärtat. Livet, livet är fasiken inte alltid lätt. Kan inte ändra på vad mitt hjärta önskar. Kan inte bli en annan person. Jag har försökt. Jag är jag och jag längtar efter tvåsamhet, kärlek och familj. Men kärlek är inte heller lätt och det är inte bara att hitta en partner.
Dejta är tråkigt, så många stolpskott. Så mycket slöseri av tid på tråkiga människor. Ibland får en ändå upp hoppet, men slutar ändå alltid med att jag säger tack och hej. En sa att jag har för höga krav, du kommer aldrig hitta någon Erika. Han önskade väl att jag skulle sänka min standard för att välja honom… Jag vet vad mitt hjärta vill ha men jag är inte desperat efter bekräftelse, inte desperat att ta första bästa. Känner att jag är värd att hitta någon som jag älskar, inte bara någon som älskar mig. Träffa någon som jag älskar lika mycket och lika starkt. Inte bara vara med någon för att inte vara själv. Känns inte hoppfullt när en inte ens vill dejta längre.
Dom säger det sker när en minst anar det. Men tänk om det är försent då. Hatar att vara kvinna. Hatar den biologiska klockan som slår som en jävla gonggong. Hatar att jag hamnat där jag hamnade. Så vilsen i en märklig värld. Så tydligt vad jag önskar och vill, men ingen aning om hur eller vad som ska ta mig dit. Livrädd att välja fel. Att falla för fel person igen. Har inte samma tid att slänga bort. Har inte tid att älska fel person. Rädd för att lita på någon. Finns ens äkta kärlek. Eller är det bara i mina drömmar? Är andra kära på riktigt eller är allt bara fejk? Hur ska en någonsin våga tro på att någon faktiskt älskar en.
Så tudelat, för mitt liv är bra. Jag sitter inte och bara tycker synd om mig själv. Jag försöker verkligen fylla dagarna med allt jag mår bra av, jobbar för att uppfylla andra drömmar och mål jag har i livet som jag kan påverka. Ser till att mitt NU är så bra som det går. Men det är inte tillräckligt. Alltid det där skavet. Önskar därför att jag var någon annan med andra drömmar och längtan. Men landar alltid i att det är inte jag. Jag är jag och på något jäkla vänster hamnade jag här, så otroligt långt bort från där jag önskar vara utan en aning om, när eller hur jag ska ta mig ur det.
Hög igenkänningsfaktor. Visst kan alla hitta någon och jag må vara kräsen men att dela livet med någon som inte är 100%ig tack men nej tack till det också. Kanske någon dag inser att den 100%iga inte finns men inte ännu.
Ja att bara välja någon för att inte vara ensam känns inte snällt mot sig själv heller. Förhoppningsvis finns det någon därute till oss, vi har inte bara korsat deras väg ännu :)