Jag är fortfarande vilsen. Letar i ett mörker efter ljuset. Alla livsbeslut. Vad vill en göra med livet. Har inga drömmar eller mål längre. Vet egentligen ingenting. Eller en sak har jag klar för mig, men drömmar känns hopplösa för inget har blivit som jag velat eller drömt. Vågar nästan inte ha drömmar eller längtan längre, för gör bara mig själv besviken. Hatar på mitt 20 åriga patetiska jag som tjatade om drömbilder och mål. Meningslöst skulle jag säga. Naiva lilla jag. Trodde jag visste något, trodde att det skulle göra mig lycklig. Bättre att inte ha några förväntningar på livet, då kan en bara bli positivt överraskad. Lär om en hjärna som varit mål orienterad i 30 år. Inte lätt. Var börjar en?
Det enda jag vet
Jag önskar en partner inte för att göra mig komplett. Inte för att göra mig lycklig. Jag önskar en partner som ser mig, som lockar fram det bästa hos mig och som får mig att växa. Som pushar mig när jag behöver det och som älskar mig för den jag är och vill vara.
Det är lätt att tro att en partner ska lösa alla ens problem. Det är jag tillräckligt gammal och vis för att förstå inte är realistiskt. Jag ansvarar för mitt liv. För min egen lycka. Att träffa någon kommer inte lösa alla mina problem, dom fanns där innan och kommer inte försvinna av att en annan person kliver in i mitt liv.
Men precis som jag älskar att vara den peppande rösten i mitt jobb att få andra människor att växa, lyckas klara av saker och lära sig acceptera sig själva så önskar jag det av en partner. Inte kring träning där kan jag peppa mig själv, utan personlighetsmässigt. Någon som utmanar mig.
Jag kan peppa och pusha mig själv, men jag önskar bli ett team med någon. Få dela glädjen, kärlek, livet. Med och motgångar. Ha någon att skratta med när jag spiller ut halva rispaketet direkt efter jag dammsugit, snubblar över saker som jag själv lagt fram eller som skrattar åt mig när jag ännu en gång låser mig ute. Som inte blir arg och irriterad på mina brister utan tar det för det är hur jag är. Jag önskar mig en partner som tycker om att mysa, kramas och vara nära. Som person är jag självständig men älskar närhet. Som håller om mig och får mig att känna mig trygg när världen gungar.
Någon som får mig att skratta. Som älskar att underhålla mig och samtidigt kan ta en djup konversation. Någon som är smart och inte bara bryr sig om ytliga ting som häftiga bilar och pengar. En partner som vågar uttrycka känslor och tankar. Som delar med sig av vad som rör sig i dennes huvud. Som låter mig vara med i tankarna. Låter mig lära och förstå. En partner som är trygg, ärlig och rak i sin kommunikation. Det är vad jag önskar. Det är vad jag drömmer om. Någon att kunna vara fånig och allvarsam med.
Någon att vara aktiv med och hitta på saker med. Någon som driver. Jag driver så jäkla mycket i mitt liv, önskar någon som drog mig ibland. Någon som är nyfiken och vill upptäcka saker, någon som vill något.
Någon som älskar mig för den jag är och inte för hur jag ser ut. Som vågar säga ifrån och bromsa när jag är ute i tankar som inte leder framåt och som stöttar och pushar när det behövs. Som kan älska mig trots alla mina sjukdomar. Någon som inte ser mig som en börda. Jag önskar att få vara samma sak tillbaka. Teamet, jag och han. Där vi lyfter varandra och får våra personligheter att blomma ut. Finns han?