Den mentala träningen vid intervaller

Igår var det intervallonsdag. Jag trodde att jag skulle missa veckans intervaller då dom var flyttade en timme tidigare. Men en avbokning av en förkyld PT-kund öppnade upp för att kunna vara med. Jag var inte så taggad igår, men tog mig iväg och glömde inte att ta mygga även under shortsen denna gång. (Förra veckan tog jag bara mygga där jag inte hade kläder). Jag fick 10 myggbett på låren där shortsen var. Marko hade minst 15 myggbett där han haft t-shirt. Helt galet med mygg i år.

Gårdagens intervaller

En timme tidigare innebar lite varmare (29 grader igår) och lite mer sol i spåret än vi brukar ha. Dock mindre mygg! Det var mot slutet som dom började dyka upp, den tiden vi brukar börja träna. När jag har motigare dagar har jag två röster som jobbar mot varandra under löpningen. Den ena som försöker övertala mig att jag inte orkar, att dra ner på tempot, eller rent ut sagt kanske börja gå istället, för visst var den här uppförsbacken väldigt tung idag. Denna röst dök upp direkt under gårdagens pass. Sen har jag den andra rösten som pushar på, klart du orkar, lite till minst innan vila, tryck på du har redan sänkt tempot och det är alldeles lagom, du är inte trött det är bara latmasken. Den rösten fick kämpa rejält igår vill jag lova.

Ofta så brukar det där jobbiga släppa, framförallt vid intervaller, jag brukar gilla känslan av att flåsa sönder, känna hjärtat pumpa och låta kroppen pressa gränserna. Igår var inte en dag när det släppte. Jag hade lite tur då vi springer i en båge och sen går genom ett skogsparti för att sedan springa bågen igen (lite runt runt fast mer som en hästsko eller ett U) längs med 2,5 och 5 km banan så dyker det upp lite andra joggare och löpare mellan varven. Ibland har en otur och får inga ryggar att springa efter, men igår hade jag flera stycken som hjälpte mig att hålla tempot. För jag tittade på pulsen och såg att den inte var speciellt hög under första intervallen men känslan i kroppen var tung. Så jag pressade på och med hjälp av lite andra löpare i spåret kunde jag hålla ett tempo som gav mig 10 av 11 intervaller på 85-95% av maxpuls. Det satt långt inne och jag fick hela tiden jobba med känslan av att bara skita i det mantrat trampa på.

Ändå en hyfsad distans en får till under dessa intervallpass. Uppvärmning, intervaller och nedjogg. Igår körde vi 300 meters intervaller gå 200 meter.

Mental träning vid intervaller

 

Det viktiga är att försöka jobba emot. Om pulsklockan hade skenat och min puls även visat höga siffror och känslan i kroppen varit så otroligt tung så hade jag inte kört igår, det hade varit ett tecken på att kroppen inte är hundra. Men pulsen betedde sig normalt så då visste jag att det verkligen bara var min latmask som var framme igår. Det viktiga när latmasken kommer fram är att inte låta den vinna. Det gäller att ta kampen. För vet ni. Varje gång en tar kampen så kryper latmasken längre och längre bort. Den dyker upp allt mer sällan och den blir allt svagare i sin argumentering.  Känslan var tung även efter passet igår, det tog lite längre tid innan endorfinerna kickade in, men när jag fått mat, massor av vatten och tagit mig en lång dusch så kändes det riktigt bra.

Förra veckan så såg jag ut sådär efter intervallerna, endorfiner direkt och en härlig känsla. Jag såg inte så hurtig ut igår ;) Men ju fler pass som det igår som en tar sig igenom, ju fler sådana som det i förra veckan kommer det bli i totalen! 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.