Jag har sen i April haft äran att få träna Sigbritt. Sigbritts mål var tydligt -10 kg hennes ”pensionärskilon”. Men hon ville fortfarande kunna njuta av vin och glass mellan varven. Denna resa har dock handlat om så mycket mer än vikten på vågen. Med två höftproteser och en ond axel har träningen anpassats och modifierats för att passa Sigbritt, jag har fått läsa på, testa och söka kunskap. Proteserna och övervikten gjorde att Sigbritt inte var så snabb och jag råkade vid ett flertal tillfällen vandra ifrån henne inne på gymmet. Första gången på roddmaskinen fick jag hjälpa till att spänna fast fötterna då rörligheten var begränsad och att ta sig upp och ner från golvet var ett träningspass i sig. 

 

Dock har Sigbritt haft en sådan vilja och härlig inställning till att vilja lära sig, vilja kunna själv och det har lett till -11.1 kg -16,5 cm runt höften och framförallt en piggare, aktivare och rörligare Sigbritt. Idag var det inga problem att spänna fast fötterna själv i roddmaskinen, hon var 1 minut snabbare för att nå samma sträcka som i april på rodden och orkade en hel del till sista minuten. Hon har senaste veckorna haft en tendens att gå ifrån mig inne på gymmet då jag inte vant mig vid hennes nya tempo. Och den där axeln då, idag har hon inte ont av att lyfta ner saker från översta hyllan eller hänga tvätt. Det är allt detta kring hennes vardagliga moment som gör mig så glad, när träningen ger en så mycket mer livskvalite. Det är så inspirerande och härligt att se. Nu kan Sigbritt njuta av sin pension i ännu högre grad då det inte längre är jobbigt att bara ta en promenad. Sådant är ju bara helt underbart! Jag är så tacksam att jag fick vara med på resan, att jag fick lära mig så otroligt mycket och fått inspireras av viljan och envisheten. Tack Sigbritt och stort lycka till!