Något som jag funderade på både igår och idag när jag stod på löpbandet var det här med att ge upp. Det är så lätt att bara säga ”Jag kan inte” och skita i det. Att inte våga utmana sig själv för man är för rädd för att misslyckas så man slänger in handduken innan man ens har hunnit motbevisa sig själv. Jag har också varit så ibland, kan fortfarande vara så ibland, men jag har börjat inse att livet blir så mycket mer spännande när man provar att se vad som händer om man vågar pusha sig själv lite lite till. Genom att jag låtit mig själv upptäcka vad som faktiskt finns där runt hörnet, genom att upptäcka vad som händer om jag fortsätta springa 3 km till trotts att jag är trött. Hur kan folk springa en mil, det är omöjligt jag kommer aldrig någonsin klara det, men hur känns det att vara så vältränad? Även om jag ser ut som en sprattelgubbe och det känns omöjligt när jag hänger i chinsstången så vill jag veta hur känslan är att dra upp min egen kroppsvikt ovanför stången, vad är det värsta som kan hända? Shit tänk att vara så stark att man orkar 10 kg hantlar, undra hur det känns? Ja sånt har jag funderat på och idag vågar jag pressa mig de där sista 3 km på löpbandet och jag klarar det. Jag kan göra chins, jag kan springa en mil och jag orkar lyfta hantlar som väger 10 kg, en gång gjorde jag inte det, men genom att jag vågat utmana mig själv, genom att inte ge upp för rädslan att misslyckas så vet jag nu hur det känns.

 

Jag ska berätta en hemlighet, det är okej att det är jobbigt det är ingen som blir vältränad bara utav att sitta och titta. Det gäller att inse att det inte är din fysik som är ditt stora hinder, det är din hjärna. Så sluta säga ”Jag kan inte” utan hitta envisheten inom dig och gå ut och ta kontrollen över ditt liv, för du kan mer än du tror! Mycket mer! 

 

Bilder: weheartit.com