I söndags ramlade jag och fick till en fullträff i negativ bemärkelse på mitt smalben. Det blev ett jack i smalbenet och ett rejält blåmärke. Jag hoppade på plyboxar och föll illa. Så kan det gå ibland, men jag tränade mig igenom passet, men började mot slutet misstänka att det nog blöder och mycket riktigt. Så hem tvätta såret ordentligt, luftade det i några timmar innan jag satte på ett plåster. Dock ville det inte sluta blöda fören på måndagen. Varje gång jag tog några steg öppnade sig såret igen under måndagen.
Halt och lytt
Under måndagen haltade jag fram och att bara stå gjorde ont. Tisdagen var något bättre men fortfarande att det inte kändes skönt att stå eller gå för den delen. Så denna vecka har Marko skjutsat mig till jobbet en sträcka på typ 1 km för att det gjort så ont att gå. Jag som har ett ganska aktivt jobb har rört mig minimalt och jag som brukar stå upp och jobba vid skrivbordet har suttit i min fåtölj faktiskt. Från att röra mig 10 000-20 000 steg om dagen till 4000-5000 har känts. Att jag dessutom haft ont har nog bidragit till en extra spänd kropp. Så i onsdags när jag slutade för dagen kände jag hur hela kroppen skrek av behovet att röra sig. Jag gick en promenad hem, väldigt skönt då det var första dagen jag kunde gå en lite längre sträcka utan smärta. Under onsdagen och torsdagen började jag gå mer normalt och endast stötar så som höjdskillnader/trappsteg gjorde fortfarande ont i blåmärket, men såret kändes inget av. Men min kropp var redan inne i protest och stela axlar och rygg gav spänningshuvudvärk så lite masserande, värmebehandling och sova tidigt blev det på onsdagen. Oj så kroppen protesterade på inaktivitet och ropade efter rörelse.
Första träningspasset
Igår fredag kändes benet rätt bra. Jag har fortfarande ett stort blåmärke som är ganska ömt vid beröring, men stötarna i trapporna slutade kännas. Så jag gjorde mig redo för träning. I mitt träningsprogram så var det en del hopp i upplägget, men jag tänkte att jag nog kommer få bryta ner övningarna till utan hopp. Självklart ville jag dock testa lite först för att se hur det kändes. Och jag kunde hoppa små hopp, inga höjder för då blev stöten för ond, men små hopp gick bra! Så jag körde träningspasset helt efter plan och det kändes så otroligt skönt! Häftigt hur kroppen kunde återhämta sig så fort från att inte ens kunna gå till att kunna hopp små minihopp på bara några dagar. Så nu hoppas jag kunna träna på som vanligt, blåmärket ömmar vid beröring fortfarande, men inget som blir värre av aktivitet och jag tänker inte köra övningar som gör ont, detta för att inte riskera att vänja in ett felaktigt rörelsemönster. Så små steg tillbaka.
Om jag är förkyld så kan jag ändå ta att jag inte kan träna eller bör träna, men när en har ont så kryper det i kroppen. Plus att så mycket av min vardagsmotion försvann gjorde att jag kände mig så stel och inaktiv. Kroppen vänjer sig verkligen och min kropp är van vid att röra sig. När jag pluggade kunde jag sitta i timmar ganska oberörd, idag om jag sitter i timmar så känns det som att kroppen bryts ner. Knasigt, men det är verkligen så. Eller är det för att min kropp börjar bli gammal och behöver smörjas mer? Kan sticka i ögonen när en säger att kroppen börjar bli gammal, men jag kan säga att det är skillnad på återhämtning och stelhet sen jag passerade 24-25 års strecket. Där hände verkligen något, när jag var yngre kunde en ju spela två fotbollsmatcher dagarna efter varandra, det var inte min kropp lika pigg på när jag blev äldre.
Upplever ni skillnad i återhämtning i kroppen? Börjar er kropp också ropa efter rörelse efter dagar av inaktivitet?