När det tar emot att ta sig ut

Jag har tänkt bli en löpare igen. Så nu ingår löpning i mitt träningsprogram. Eller har jag inte varit en löpare på senaste tiden? Min löpning har mer blivit någon gång då och då och allt som oftast intervaller under senaste åren. Men nu känner jag mig lite mer taggad på att börja springa lite mer igen. Kommer så klart inte ta bort min styrketräning, men tänkte skapa lite mer variation. Jag tränar det jag tycker är kul och har motivation för, annars blir det lätt att jag inte har någon motivation alls. Det ska vara hållbart i längden. Att jag börjat få feeling för löpningen har säkerligen med att jag sprungit en massa intervaller med friidrotten och därmed har ett grundflås igen.

När det ändå tar emot att ge sig ut

Trots min pepp på att komma igång med lite mer schemalagd löpning så tar det emot vissa pass. Som i onsdags, jag var peppad redan på måndagen för då planerade jag träningsveckan och insåg att tidsmässigt är det onsdagen som passar bäst. På tisdagen tänkte jag imorgon, å vad härligt då ska jag springa. Onsdagen kom och under dagen så kände jag mig peppad på kvällens träningspass, funderade på var jag skulle springa om jag skulle bestämma en viss tid eller distans eller bara gå på känsla. Kom hem efter jobbet, helt slut. Fixar en smoothie och förbereder kvällens middag som skulle stå några timmar på spisen och sätter mig sedan i soffan.  Skulle bara ha gett mig av direkt, men hittar på en massa viktiga saker varje gång jag är på gång. Ska bara titta det där, ska bara diska den där grejen, ska bara förbereda det där. Efter ett tag börjar klockan verkligen ticka iväg, Marko hade åkt till gymmet och där satt jag i lägenheten och kom inte iväg. Då ställde jag mig framför spegeln och tittade mig själv i ögonen och frågade mig själv. Kommer det kännas bra ikväll om du inte är ut och springer? Mitt svar var NEJ. Jag ville ju springa, varit peppad hela veckan och jag skulle känna att jag svikit mig själv på grund av trött efter jobbet. Så då sa jag till mig själv i spegeln – Tänk på känslan efteråt, hur härligt kommer det inte kännas att du faktiskt kom iväg till sist? Så knöt jag på mig skorna och gav mig av.

Känslan efter löpning, det är något speciellt med den känslan.

Känslan efteråt, alltid bästa känslan

Gav mig iväg och det var kanske inte den härligaste rundan för jag fick håll och jag hade tagit på mig alldeles för varma kläder. Det var mulet och grått, men absolut inte väder för långärmat. Men jag sprang 5 kilometer och gick sedan hem nöjd och belåten. Saker som jag upptäckte. Jag måste köpa nya löparskor, mina som jag köpte i april är helt slut! Tror det var därför jag fick skavsår när jag sprang KK-joggen. Jag hade riktigt dålig tempokoll, tyckte jag sänkte tempot hela tiden för kände mig trött, men hade ett stabilt tempo med 2 sek diff hela rundan. Men det var så värt det, för känslan efteråt är alltid, alltid den bästa. Istället för att svika mig själv så tog jag mig själv i kragen och gav mig av. När en ska skapa en ny vana eller ta upp en gammal god vana så är det viktigt att inte börja med att svika sig själv. Det skapar negativa känslor och bygger på den där tröskeln. Och det känns skönt att jag lyckades mota bort tröttheten efter jobbet och ge mig ut till slut. Jag ångrade det inte om vi säger så. Vilka knep brukar du använda?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.