Igår drog jag på mig min Ohio State tröja, en röd hoodie som jag använder sällan men ibland åker den fram att mysa i. Senare fick jag notis från Facebook att det var på dagen 10 år sen jag satte mig på ett flyg och flög till Columbus, Ohio för mitt lilla äventyr. Kanske var det något omedvetet som gjorde att jag drog på mig tröjan igår, kanske bara en slump. Men fint kändes det, att jag hade tröjan dagen till ära. Och på tal om det, tröjan är 10 år och fortfarande hel. Använder den inte extremt mycket men myser runt i den då och då, men tar en hand om sina kläder håller dom ;) Marko sa på morgonen när jag drog på mig den, ”Den där tröjan måste du ha för alltid” och precis så känner jag också.
Ett äventyr som fick mig att växa
Som 19 åring satte jag mig på ett flyg. Grät en skvätt för åkte ju ifrån Marko. Bara jag tänker på det tåras det i mina ögon, det gjorde ont i hela kroppen av saknad innan jag ens åkt. Men vi är ju tillsammans fortfarande och jag är så glad att han så klokt sa där när vi pratade om jag skulle åka eller inte (minns inte ordagrant) men budskapet var: Du ska åka om du vill åka, om du inte åker och sen ångrar dig om flera år så kommer det bli som att jag bromsade dig från att göra något du drömt om och då är risken att vi blir bittra.
Och även om mitt äventyr bara var 3 månader har jag nog aldrig växt så mycket i mig själv under så kort tid. Dels att ha ansvar för en 5 månaders bebis. Bo i en annan familj, i ett annat land och inte känna någon. Jag var väldigt vilsen i vad jag ville så som många är i den åldern precis efter studenten. Vad vill jag göra med mitt liv? Men genom att vara i ett sammanhang där ingen kände mig, fick jag chansen och möjligheten att hitta mig själv och växa som person.
Att kliva utanför sitt fack
Jag insåg att jag gillar ledarskap, men när en växer upp i en småstad är det väldigt lätt att en hamnar i ett fack. Jag var inte ledare i skolan, eller i fotbollslaget. Jag fick aldrig chansen och kanske inte heller vågade ta den, även om jag ofta tänkte att ”jag skulle göra sådär eller såhär” om jag fick den där rollen. Jag älskade känslan när jag fick vara med på fotbollsskolan och lära ut och se spelare utvecklas. Mina stora förebilder var duktiga lärare, det var imponerande framförallt dom som hade pondus och fick klassen att hålla fokus och det inte blev lekstuga. Vad var det som gjorde att den personen hade respekt och inte en annan kunde jag sitta och fundera på under lektionerna. Så när jag var i USA så sökte jag in till en kurs för ledarskap på individ och gruppnivå. Varför skulle inte jag kunna vara ledare? Jag tror aldrig att jag hade vågat söka den utbildningen i rädsla för vad andra skulle tycka eller tänka och jag tror inte heller att jag ens hade kommit på tanken om jag inte hade varit iväg för jag var ju ingen ledartyp.
Trygghet i sig själv
Jag har alltid fått höra att jag är trygg i mig själv. Men jag har verkligen inte varit trygg i mig själv i alla avseenden. Jag har alltid varit trygg i vad jag står för. Jag minns när ett kompisgäng skulle använda leksaksmynt som dom snott från skolan i tuggummiautomaten på ICA och jag sa ”Nej det där kan ni göra själva och gick därifrån”. Vi fastnade på film och det blev samtal i skolan men jag kunde tryggt säga att jag hade gått hem. Jag har aldrig tagit ett bloss, börja röka har aldrig varit av intresse, så varför ska jag testa något som jag inte ens vill börja med? När andra retat så hängde jag inte på (men jag sa å andra sidan inte heller ifrån, satt tyst istället med klump i magen, önskar så att jag hade varit trygg i att säga ifrån). I sådana avseenden har jag liksom inte ens funderat jag vet var jag står.
Bygga självkänsla
Men jag var otroligt nojig för vad andra tyckte och tänkte om mig. Dålig självkänsla med andra ord. Men att åka iväg och göra något som jag ville göra byggde lite självkänsla. Att inte behöva vara i det där facket ni vet som en lätt hamnar i under skoltid, en umgås med samma människor och det kan vara svårt att växa som person i ett umgänge som växer olika fort speciellt om en varit i samma umgänge i många många år.
Det var så skönt att vara på en plats där ingen hade en förutfattad mening om vem jag var. Jag behövde inte känna att jag skulle vara på något visst sätt utan kunde vara bara jag. Och det kanske inte ens var så att alla i Katrineholm hade en bild av hur jag var innan dom träffade mig, men min känsla var att alla hade det, det är en skvallrig småstad men självklart vet inte alla allt om alla.
Fast besluten om att lämna Katrineholm återvände jag i ett år ungefär och pluggade på distans, jobbade och fortsatte spela fotboll, började sen plugga i Örebro och flyttade så småningom när jag känt in mig på utbildningen, var detta något jag ville? Jag nämnde nästan inte till någon att jag började plugga på universitetet, jag var lite osäker på om utbildningen var för mig så jag ville ha så lite input från människor runt om för att kunna skapa mig en egen uppfattning. Sådant jag lärde mig på min resa att lyssna inåt och inte alltid ta in vad andra tycker och tänker, för det viktiga är vad jag känner, det är mitt liv.
Sammanfattningsvis, våga testa lås dig inte i ett fack
Jag hade säkert växt som person ändå utan resan, men jag växte enormt, jag tror det blir lite så när en slänger sig ut och testar saker och kanske framförallt när en testar. Så våga testa sådant du inte gjort tidigare, det får dig att utvecklas. Och vet du, om det visar sig vara ett felbeslut så får en ångra sig, men en vet inte om en inte testat och troligtvis får du med dig en insikt och erfarenhet framåt i livet. En behöver inte låsa sig i ett fack. Vi alla förändras och utvecklas hela tiden och du är den som avgör om du vill begränsa dig eller inte. Inte människorna runt dig, och tycker människorna runt dig att det är jobbigt att du förändras, då är det hos dem det sitter.