Förebilder kopplat till träning och hälsa, har ni sådana? Det är temat denna vecka i Bloggar om Hälsa, Helena har funderat mycket och är inne på samma spår som jag var inne på först. Sedan kom jag på det jag skrivit här nedanför och insåg att detta är någon som alltid inspirerat mig. 

 

Jag är uppväxt under åren då Svensk friidrott blommade. Jag satt som bänkad varje friidrottstävling som visades på tv, hade koll på alla Diamond Leuge tävlingar och kunde resultat i huvudet utan och innan. Om det är något jag ångrar så är det att jag aldrig vågade mig på att testa friidrott, jag tror att jag hade älskat att utöva idrotten och inte bara spana på tv:n och drömma mig bort. Men jag var varken snabb, uthållig eller stark som liten, någon atlet har jag aldrig varit och rädslan att vara sämst gjorde att jag aldrig tog mig iväg tyvärr trots att min idrottslärare tyckte att jag skulle testa häcklöpning efter att jag gjort det på en idrottslektion och det visade sig att jag hade en hyffsad teknik för att aldrig ha testat tidigare. 

 

Hur kom det sig då att jag hade koll på tekniken vid häcklöpning? Jo en av mina största idrottsförebilder är Sanna Kallur, jag tittade på varje lopp hon sprang, kunde tider i huvudet och blev knäckt när hon ramlade i OS. Hennes vilja, envishet och vinnarskalle är något utöver det vanliga och jag hoppas verkligen att hennes sattsning nu kommer att hålla, jag hoppas att hon ska få lägga skorna på hyllan när hon vill och inte när kroppen säger ifrån. Jag kan inte säga exakt vad det är med henne som imponerar så otroligt mycket, jag har alltid sett upp och gillat alla friidrottstalanger från Sverige, men alltid haft något extra för just Sanna. Hon förmedlar sådan glädje till sin idrott och det syns att hon älskar att springa häck. Hon utstrålar även styrka, på en gammal målsättningsbok från högstadiet som jag har, har jag klippt ut en bild på Sanna för hon deffinerade min drömkropp, stark och snabb.

 

Ett av mina största minnen är när det var friidrotts EM i Göteborg, pappa fixade biljetter till finalloppen på fredagen, så surrealistiskt att få vara på plats efter att ha tittat på tv. Där fick jag se Sanna Kallur ta EM-guld, jag minns rysningarna, gåshuden över hela kroppen när hon vann och hur jag nästan blev rörd till tårar av lycka under hennes segervarv. Vi hade platser rakt ovanför 100 metersbanan, perfekta platser för att kunna se hela loppet. Jag hade loppet på film, men vår dator kraschade och jag hade ingen backup så tyvärr är det inspelade tillfället borta, men jag tror ändå aldrig att jag kommer att glömma det. Det finns på film i mitt huvud, jag kan till och med höra publiken skrika av glädje när hon går över mållinjen, får gåshud nu när jag bara tänker på det fast det är 10 år sen. 

 

Har ni någon förebild som motiverar er lite extra eller inspirerar er, berätta gärna! :)