Just nu är jag inne i en sådan där period när jag är riktigt förvirrad i mig själv. Jag fyller 25 i år och det är på något vis en ålder där man faktiskt är vuxen på riktigt och min förutfattade bild av att vara vuxen är att ha ett jobb dit man går, gör sina timmar, går hem och får löning i slutet av månaden, har söndagsångest och lever för helgerna. Det är på något vis min bild av att vara vuxen, jag tänker mig jobb som jag haft tidigare där tiden gått långsammare än långsammast, där man väntar in frukostrasten, lunchen och eftermiddagsrasten för att det är höjdpunkterna på dagen, där man räknar ner till helgen. Jag har det ju inte alls så, det har faktiskt hänt flera gånger att jag glömt bort att äta lunch för att jag är så uppslukad i ett träningsprogram som jag planerar och kommer på det vid tre-fyra tiden när magen kurrar hej vilt. Jag kan fortfarande slås av tanken när jag masserar, Jag får faktiskt betalt för det här, det här är mitt jobb, coolt. Eller när jag tränar någon PT-klient Shit det här är mitt jobb, jag är egenföretagare, det är jag som är ansvarig för allt det här, lokal, skaffa kunder, leverera resultat.

Det går helt enkelt inte hand i hand med min ”mall” av att vara vuxen och det är det jag tror är mitt problem. Även fast det trillar in pengar på mitt företagskonto varje månad och jag betalar räkningar och hyra för mina lokaler så är det som att jag inte riktigt har förstått att det här är mitt jobb, jag försöker ha mina arbetstider strukturerade och har listor med punkter att pricka av för varje dag, (skriver en lista för morgondagen det sista jag gör innan jag går hem, så att jag när jag kommer på morgonen vet exakt var jag ska börja). Mitt jobb känns helt enkelt för roligt för att vara ”vuxet” jag vet inte alls om ni hänger med i mina tankar, men min bild av att vara vuxen överensstämmer inte med min verklighet. 

Jag vet inte varför men på något vis så känns det som att jag har det för bra för att det ska vara verklighet, hur har jag lyckats göra det här? Jag säger ofta att jag har tur till Marko, Fatta vilken tur jag haft som hittade den här lokalen Vilken tur att den personen kontaktade just mig. Och han säger Sluta säg att du har tur, du har jobbat för det här! Samtidigt som jag tjatar på andra att hårt arbete lönar sig, så gäller det inte mig. Det känns på något vis som att jag inte lägger ner så mycket jobb att jag skulle vara förtjänt av allt det här. Nu är inte mitt företag något stort framgångsrikt företag (ännu.. hihi) men det går runt och det går framåt hela tiden och det är min inkomst, i mina mått mätt är det häftigt att jag kan leva på att göra ”bara” det jag tycker om. Jag har svårt att greppa att jag faktiskt försörjer mig på det jag brinner för tror jag. Jag funderar på när mitt jobb faktiskt kommer kännas som ett jobb, kommer det någonsin göra det? Är någon av er egen företagare? Hur känner ni kring era jobb, känns det som jobb eller mer som en dröm? Ni som är anställda och jobbar med det ni brinner för, hur känner ni?

Läser igenom det jag skrivit och det känns rörigt, men det är rörigt inom mig, jag vet liksom inte vad det är riktigt som inte känns verkligt.. Ibland känns det som jag bara väntar på att verkligheten ska komma ikapp, men oftast tänker jag inte så mycket utan bara är här i nuet.. haha  Kanske har en ålderskris, identitetskris? Känner ni någonsin likadant eller liknande kring något i era liv?