Jag har tänkt på hur jag verkligen har utvecklats och växt som person med mitt ledaransvar som jag haft senaste åren. Jag minns fortfarande när vi presenterade att jag skulle vara fystränare och hur jag darrade på rösten fast det var samma lag som jag spelat fotboll i två år med som satt framför mig. Jag var inte den som stod framför alla och pratade obekymrat, men med tränarrollen så har jag blivit modigare. Det har gett mig modet att våga testa på att föreläsa (vilket visade sig vara så energigivande) att jag vill göra det oftare. Numera blir jag inte nervös om jag vet vad jag ska säga, jag har blivit otroligt mycket säkrare i mig själv. 

 

Jag har inga problem med att prata, gud vad jag kan prata, men jag har aldrig varit bekväm med att redovisa eller stå inför grupp och prata. Då har jag mer varit den tillbakadragna. Däremot har jag alltid gärna tagit en ledarroll i mindre grupper och tagit ansvar, roddat, deligerat och styrt lite mer, så ledaregenskaper har ändå funnits där, men inte modet till att göra det fullt ut. Det ser jag som en styrka i mig själv, att jag trots mina rädslor testar på och utmanar mig själv. För varje gång jag lyckas göra sådant som jag aldrig trott jag skulle klara av så kan jag själv känna hur jag växer och utvecklas. Visst kan jag bli lite nervös och uppspelt när jag ska träna en ny grupp eller hålla en föreläsning, men jag blir inte så nervös att jag inte kan hålla mina känslor under kontroll och den känslan är så skön. Nu kan jag ta ton utan att ens tänka på det och ryta ifrån om det behövs för jag bryr mig inte om några blir irriterade på mig, jag vågar stå upp för mig och tar min rätt att höras. 

 

Det gillar jag med att bli äldre. Att man blir så mycket tryggare i sig själv, mindre rädd för att göra bort sig och misslyckas.