Kopplat till fotbollen finns det ett antal ögonblick när man avgjort matcher som jag varit riktigt stolt, men där är det inte bara jag som varit käglan i spelet, utan man vinner och förlorar alltid som ett lag och även om jag varit stolt så har det alltid gått att förklara med att någon annan presterat riktigt bra, det var ju inte jag ensam. 

 

Däremot när jag snörade på mig skorna en morgon i juni 2013, samma dag som min syster tog studenten och sprang iväg på mitt livs runda är något som jag är mäkta stolt över. Lätta steg, sprang förbi glada studenter, hög på livet och med en lätthet i kroppen jag aldrig tidigare känt. Studsade fram i 8 kilometer och insåg att jag hade en sådan bra tid att jag skulle kunna klara milen på under timmen. En mental spärr fanns då hos mig, jag ville springa milen, men absolut inte över timmen, så jag gav alltid upp vid 8 km för jag vågade inte testa och misslyckas. Nu såg jag min chans, så jag tog den och spran på med lite tyngre steg på slutet, uppför och sen bara en nedförsbacke, kommer jag klara det? Rundar hörnet och hör runkeeper rösten säga ,10 kilometers! Wiho jag klarade att spränga mina gränser, klarade milen, klarade det under timmen och jag svävade på moln resten av dagen. Jag som hatat löpning, som avskytt och haft så mycket ångest kring denna träningsform, var så stolt, jag hade visat mig själv att jag kan också, jag kan springa och jag kan springa och njuta av det, för det var njutning vilket var underbart härligt. Efter det vågade jag springa milen flera gånger, spelade ingen roll om jag klarade det på under timmen, för jag visste nu att jag kunde. Märkligt va, att en tid och distans kan vara en sådan spärr och sedan bara försvinna.

 

Detta är dag fem i träningsbloggsutmaningen jag är med i.