Min bästa träningskompis just nu är Marko, ibland lyckas vi får pussla lite vissa dagar för att kunna träna tillsammans och det är roligt och pushande. Ibland kan jag bli irriterad för att han inte förstår hur svag jag är i jämförelse med honom, hur vi skiljer oss åt med testosteron, även om han börjar förstå bättre. Samtidigt så förstår jag honom för det är en av de största utmaningarna att träna någon av det andra könet, för man drar många slutsatser utifrån sig själv och om man själv inte har upplevt något är det svårare att sätta sig in i situationen. Vi skiljer ju oss åt så otroligt mycket fysiologiskt män och kvinnor och det är både faschinerande och frustrerande kan jag tycka.
Ibland kan jag sakna min träningskompis Louise, vi tränade tillsammans i två år under studietiden på gym och ett tag även på fotbollsplanen. Två år nästan dagligen pushade vi varandra, testade gränser och utmanade oss själva. Nu bor Louise i Skövde så det blir lite svårt för oss att träna tillsammans tyvärr.
Vi har sprungit tabatintervaller på löpbandet för att orka ta oss runt Vårruset, vi har gått i trappan och fått sjuk träningsvärk så vi inte kunde röra på oss under en hel helg. Vi har tagit selfies (jag istället för att passa, men Ljungan är superstark!) och vi har tagit åtskilliga töntbilder i omklädningsrummet där vi spänner oss, hoppar fram bakom klädställningar eller bara gör sjukt snygga poser. Precis som det ska vara med en träningskompis.