Jag har haft fler gympalärare än vad jag kan komma ihåg. Ingen har egentligen gjort något stort intryck på mig. Jag var en sådan som alltid älskade skolidrotten och tyckte att tjejerna som inte ville vara med för risken att bli svettiga var urlöjliga. Hallå idrott handlar ju om att kämpa, utmana och testa sina gränser? Även om jag kunde vara en fegis och tyckte att det var jobbigt när jag inte var bra på något så kämpade jag alltid, försökte peppa mina kompisar att våga lika mycket för dem som för mig. Inte så svårt att lista ut att jag alltid haft högsta betyg i idrott kanske?

 

Det jag hoppas alla framtida idrottslärare tänker på är att inte dela in grupper i tjejer och killar, inte ta för givet att tjejer inte vill svettas, kämpa och delta i närkamper. Hitta variation och försöka motivera alla att delta men på sitt sätt, stämpla inte personer efter kön. Jag tyckte det var jobbigt och urtrist när vi blev uppdelade tjejer för sig och killar för sig. Jag ville vara med killarna, för dom kämpade och brydde sig inte om svett, ville syssla med fotboll, innebandy eller något annat roligt i mina ögon och tjejerna ville spela bordtennis eller badmintion något som de kunde ta det lugnt med. På högstadiet tyckte jag det kunde vara jobbigt att inte vara ”tjejig” och oroa mig över svett och ville både vara med killarna och spela fotboll, men ville samtidigt vara en i ”gänget” och hänga med tjejerna. Jag kände mig felplacerad och annorlunda, vilket var jobbigt under den åldern, när man inte är super säker i sig själv. Det samtliga av mina idrottslärare skulle ha behövt var större variation, mer fantasi och skaffa inte favoriter. Om det var några lärare som alltid hade favoritelever så var det idrottslärarna, så minns jag det :)