Just nu går det inte alls som jag vill, jag har haft en förkylning i kroppen som inte velat bryta ut mer än att ge halsont mellan varven och på sin höjd lite feberkänningar. Nu är det andra dagen i rad utan halsont så jag håller tummar och tår för att jag kan känna mig pigg och frisk snart igen, men har inte vågat mig på att träna ännu. Tyvärr så har jag även fått ont i mitt ”problem knä”, riktigt ont den här gången så imorgon blir det att kolla upp vad det är då inget verkar hjälpa och det känns som någon slår med en hammare på knäskålen varje gång jag böjer knäleden..

Att gå runt och ha ont tar också på krafterna och jag har legat mer eller mindre däckad under gårdagen som var min lediga dag. Så idag är jag lite deppig, men 2015 ska vara mitt år och jag har lovat mig själv att lyssna på min kropp och därför ska jag imorgon se till att ta hjälp. Jag tycker inte om att gå till sjukvården, sjukgymnaster eller liknande, jag får alltid en känsla av att jag är en hypokondriker att det säkert inte är något alls. En känsla av att jag bara har låg smärttröskel, överdriver och tar dyrbar tid som någon annan skulle behöva bättre istället. Det är något jag fått från min familj, finns vissa drag av detta på sina håll i släkten också det kan vara både positivt och negativt, det mesta går ju över av sig själv men ibland så skulle det vara bättre att göra något åt saken direkt. Finns en hel del exempel att räkna upp, ett exempel är den inflamerade talgkötteln jag gick med i en månads tid. Jag gjorde inte något åt den fören jag varken kunde sitta eller gå (fanns liksom inget annat val om jag inte ville stå stilla eller ligga på sidan hela dagarna). Ett annat exempel är när jag tänkte gå och hämta ett plåster, men slutade med att åka ambulans till akuten och sy några stygn. Både när det hände och i efterhand skrattar jag gott åt mina bisarra historier, det är ju jag i ett nötskal inte så klok mot mig själv som mot andra, tur man alltid har ett skratt nära till hands ;)