Å vad härligt det är att känna hur kroppen fylls med energi, steg för steg, långt ifrån var jag brukar vara, men ett litet steg närmare för varje dag! Jag tror att jag tidigare nämnt att min lägenhet ofta speglar min insida, om det är kaos i lägenheten så är det kaos i mitt liv och det är utifrån min lägenhet jag nu ser mina framsteg, jag plockar lite här, plockar lite där och även om det absolut inte är städat så ser det väldigt mycket bättre ut och bara det lilla att jag orkade laga två maträtter från grunden utan några som helst halvfabrikat och dessutom fick undan disken känns så himla skönt, en seger för mig själv. Det är tungt när energin inte finns till att göra vad man vill, men jag tar det i min takt och allt känns skönare nu när jag vet vad det var som gjorde mig till någon jag inte är, det gick så fort där sista två veckorna tills jag insåg vad det var som orsakade allt. Nu förstår jag i alla fall hur jobbigt alla som har en deprission har det, det är sjukt jobbigt mentalt, en enorm kamp som jag inte vill behöva gå igenom igen. 

 

Jag är dessutom så otroligt lyckligt lottad som har Marko i mitt liv. Kärlek är det finaste som finns. Han gör mig lycklig ända in i själen.