Hela dagen har jag legat i soffan och stirrat in i tv:n utan att egentligen titta. Det finns ingen energi i min kropp alls, jag har aldrig känt mig så här tidigare. Jag är jätte ledsen, men gråter inte, jag som brukar gråta floder. Jag har inte lust att göra något, jag försöker förstå att Karin är borta, men det är precis som att det inte går att förstå. Det var skönt när Marko var här, han fick mig att tänka på annat mellan varven, aktivera mig lite. Men sen han åkte kl halv sex imorse har jag legat här i soffan, med undantag när jag gick de fem stegen till kylen och fixade lite rester till frukost/lunch. Jag ska försöka fixa ihop lite middag och ta mig och träna med laget ikväll, behöver nog komma utanför lägenheten. Skippade träningen igår, hade ingen lust alls. Varför måste man vara så himla ledsen, det tar energin ur en. Och mest ledsen är jag för mina kusiners skull, tänker på dem hela tiden.. Människor borde inte få dö bara sådär.. 

 

Livet måste gå vidare jag vet, men det känns så konstigt att fortsätta som om inget hänt, fast jag vet att det gör man ju inte egentligen. Man fortsätter leva, man minns alltid och man glömmer dem aldrig. Imorgon får jag försöka hitta tillbaka till rutinerna. Ta hand er! Kramar från depp Erika..