Vem var jag i tonåren?  Jag har precis fräschat upp mitt minne genom att gå igenom arkiven och spara ner bilder i samband med flytten av bloggen och kunde inte låta bli att läsa lite gamla inlägg. Håller även på att flyttapacka (ska flytta nästa helg) och då råkade jag bläddra i gamla dagböcker från tonårstiden. Jag var rätt osäker som tonåring, obekväm i min kropp, kände mig klumpig, tung och stor, gick in i saker mest hela tiden och tryckte ner mig själv ganska mycket. Lite sådär som många är i tonåren tror jag. Dock hade jag en drivkraft en stark sådan och det är min tävlingsinstinkt, när den kopplas på då är jag svår att stoppa.

Jag har förstått att många har negativa minnen från skolgymnastiken. Mina minnen från skolgymnastiken är främst positiva, visst jag hade ångest över 60 meter speciellt om jag inte lyckades se till att få springa mot någon som var lika långsam som mig. Jag gillade inte att springa överlag, konditionstest och att springa spåret var ångest i stora mängder. Jag har skrivit om min ångest till löpning tidigare och det var riktigt plågsamt att springa eftersom det var 100% negativt selftalk under hela turen. Dock så finns det en sak jag hatar mer än ångest och det är fuskare. Här kommer tävlings-Erika in, fuska det gör man bara inte för så lågt sjunker en inte så det var bara att pina sig igenom dom jobbiga momenten för även om jag var sist så var jag bättre än fuskarna och fuskare det fanns det alltid.

Även om jag kände mig obekväm med min kropp, klumpig och tung så älskade jag tävlingsmomenten och fanns det inga då skapade jag egna. Jag kunde tävla mot någon annan i klassen (fast den personen fick aldrig veta) och så pressade jag mig lite till och utmanade mig själv. Det är en drivkraft som fått mig att utvecklas för jag har aldrig varit den snabbaste, spänstigaste, starkaste eller rörligaste. Däremot har jag alltid velat bli bättre, velat bli bäst och vill man bli bäst ja då kan man inte ge upp eller fuska. Inget ämne i skolan gav lika mycket utrymme till tävling som skolidrotten så därför var det alltid ett favoritämne, Skol-OS var en höjdpunkt och samma sak med friidrottsdagarna nere på Backavallen. Under gymnasietiden var det lite tuffare då jag från att ha varit i en idrottsklass på högstadiet kom till en till stor del idrottsfientlig klass och slets mellan att vilja dras med i tävlingarna och ”inte bli svettig så man måste duscha” normen som fanns bland tjejerna. Dock så är det något med det där när det finns möjlighet till tävling som gör att jag hamnar i en bubbla, en egen liten värld. Jag är högst medveten om att jag absolut inte är bäst, men min drivkraft till att vilja vara bäst tar över och jag gör allt för att åtminstone försöka.

Det jag kan önska att jag kunde säga till mitt tonårsjag är att sluta trycka ner din kropp och din förmåga, bli svettig och ha kul bry dig inte om det övriga, för min kroppsosäkerhet skapade ju ändå en del ångest som var helt onödig. Det är inte din kropp som avgör ditt värde och i princip alla känner sig klumpiga och vilsna i sina kroppar under tonåren, du är inte ensam, det hade jag önskat att jag fått höra. Sen hade jag velat säga till mig själv att våga testa andra idrotter! Min osäkerhet med framförallt min dåliga koordination och mitt obefintliga löpsteg gjorde att jag inte vågade testa varken friidrott eller gymnastik (jag hade ju inte rätta kroppstypen och ansåg mig själv för gammal för att byta idrott redan när jag var 12-13 år) Tror mycket berodde på elitsatsningen i idrotten som ofta börjar tidigt fick mig att tveka, osäker på att komma ny i en grupp och vara sämst kändes skrämmande, rädslan att bli nekad att delta. Då var idrotten perfekt för där fick jag testa på och i alla fall den dagen få utmana mig själv. För även om jag var långsammast så drömde jag om att vara snabbast, framförallt ville jag kunna springa häck eller hjula och hoppa trampolin, det verkade så coolt och jag imponeras än idag av friidrottare och gymnaster avundas deras mod.

Hur upplevde du skolidrotten?

Letade i arkiven och hittade ett gammalt skolkort från gymnasiet och en bild från när jag var ca 16 år. Känner knappt igen mig själv!

Det här är veckans tema i Bloggar om Hälsa och jag rekommenderar er verkligen att läsa övriga medlemmars inlägg för det är så olika hur vi upplever det och viktiga känslor och upplevelser som lyfts fram. Ni hittar övriga inlägg på Bloggar om Hälsa, till en början kan ni titta in och läsa Malins och Idas upplevelser av skolgymnastiken.