Just nu är jag ganska delad, därför blir det lite ojämnhet i inläggen. För två veckor sen nämnde jag att jag fått ett tråkigt besked. En kusin till mig gick bort i cancer, alldeles för ung. Vi stod inte varandra nära, men jag blir så ledsen för min farbror och hans fru, mina kusiner som mist ett syskon och min kusins fru och barn. Det gör ont i mig för deras sorg. Jag kan inte ens tänka mig deras sorg och saknad. Senaste fem åren har jag haft nästan en närstående släkting om året som har gått bort och alla alldeles för tidigt. Tre i cancer och det går så fort varje gång. Varje gång får jag så varierande tankar, i ena stunden känns inget annat än att umgås med vänner, familj och Marko viktigt. Som att jag vill sätta livet på paus för jag blir så rädd att jag inte ska få tid till mina nära. I andra stunden vill jag bara trycka undan alla känslor och tycka att en sak som en rolig jobbdag är det viktigaste som finns eller ett svettigt träningspass. Har skrivit så många utkast som sen känns så futtiga och oviktiga i det hela att jag inte kan med att posta. Kan liksom inte bestämma mig för vad jag känner och vill.

Jag förstår ju att livet måste gå vidare, men alltid tiden precis så här nära inpå när det blir så verkligt. Verkligt att livet kan ta slut när som helst, så får jag en mindre livskris. Jag vet att livet går vidare, för jag har varit med om sorg några gånger nu. Ändå får jag panik över allt jag vill göra, alla jag vill hinna träffa och minnen jag vill skapa och gasar på allt. Kanske är det där lite av min drivkraft kommer ifrån. Började plugga efter första förlusten, startade företag efter andra och sa upp mig från min anställning för att köra eget 100% efter tredje. Om man ska försöka se något positivt i det hemska. Jag vet inte, jag vet att jag får samma panik varje gång och hjärnan drar iväg. Det jag vet alldeles säkert är att det verkligen är viktigt att vara här och nu. Ta vara på stunderna, ta vara på att ses när tillfälle ges. Det är viktigt.

Det blev rörigt det här med, men mina tankar är röriga. Jag är rörig och jag har en hjärna som just nu går på högvarv. Ni får gärna dela med er av hur ni hanterar sorg, hur gör ni och hur tänker ni? Jag är inte rädd för att prata sorg, det är en del av livet och jag tror det är farligt att springa ifrån sina känslor. Ni får gärna tänka på cancerfonden också. En väldigt viktig sak det med.