Det är en djungel det här med träning och träningsformer. En del i att jag tappade min träningsmotivation var att jag blev förvirrad i vad jag tycker om att träna och vad jag vill med min träning. Det är så lätt att dras med och fastna i olika trender som kanske inte alls passar en. Sen har jag senaste åren börjat öppna mina sinnen och faktiskt testa på sådant som jag inte alls tror är för mig, bara för att motbevisas eller bevisa att det stämmer. Det är ju dumt att dömma ut något i förväg tänker jag numera, men den stora variationen och utbudet har lett mig vilsen mellan varven. 

 

Nu senast var det allt snack om träna det du känner för, träna prestationsfritt och på känsla som jag trodde var min grej. Innan det ett 5-splitt schema med massor av fokus på styrketräning. Nu med några veckor på ett nytt träningsprogram med tre pass för styrketräning där kroppen är fördelad i tre grupper och ett konditionspass samt utrymme för det jag känner för så har jag hittat rätt. Hur kom jag fram till detta? Jo jag började fundera på hur jag tränade för 3 år sen, för då tränade jag alltid med en härlig känsla i kroppen. Då hade jag tre styrketräningspass i veckan, tre fotbollspass i veckan och ofta ett eller två konditionspass. Så jag gick helt enkelt tillbaka till basic, men numera så är mitt upplägg bättre och jag har massa nya övningar att lägga in i upplägget tack vare min ”testa på period”. Jag kände det verkligen under ett träningspass här om dagen, det här är träningsglädje för mig att få pressa mina gränser och utmana mig med tider, repetitioner m,m.

 

Jag är en person som gillar att ha ett träningsprogram att följa, ett program där jag skriver ner antalet repetitioner och vikt på stången på ett papper och kan se att jag blir starkare. Ett program som säger hur mycket jag ska göra och inte ett dugg mindre. Det motiveras jag av, känslan när jag klarat av mina övningar på mitt träningsprogram. Ett träningsprogram som jag vet nästan exakt hur lång tid det kommer att ta när jag kör igång träningen. Jag kan inte träna prestationsfritt och på känsla. Usch vad trist och inspirationslöst. Det fungerar för andra, jag förstår syftet men det är inte för mig.

 

Jag är en tävlingsmänniska, jag drivs av att tävla oavsett om det är mot andra eller mot mig själv så är det bara. Det är inte fel att vara tävlingsmänniska, att räkna sekunder och distans, att pressa sina gränser fast man inte är elitidrottare. Ibland blir jag tokig på diskussionen om träningshets, den får mig att känna mig skyldig, men likväl som jag är medveten om min tävlingsinstinkt så är jag också medveten om var min gräns går och är inte dumdristig i mitt pressande av vad min kropp klarar av. Även om jag ibland får en känsla av åå jag vill också springa långlopp så kommer jag på mig själv med att nä, jag tycker det är roligast att springa intervaller och varva med 5-10 km turer. Det är precis lagom, för vill jag styrketräna så som jag gör så går det inte ihop med långpass, det gäller att göra sina val så att kroppen inte tar stryk.

Ibland måste jag stänga av sociala medier, inte läsa några bloggar eller artiklar om hur du ska träna för maraton, för att bli bättre i bänkpress, vad andra tränar m,m och bara fokusera på min egen känsla. Detta brus med information kan verkligen få en på villovägar ibland. Då gäller det att trycka stopp och gå in i sig själv och tänka på vad man själv verkligen gillar.

Emma skrev om det här med att hitta sin grej i förra veckan och jag kände verkligen igen mig i den där förvirringen och känslan av att vilja vara riktigt bra på något. Jag är medelstark, medelsnabb, medeluthållig, men det gör mig inget egentlgen även om jag ibland kunde önska jag var riktigt bra på något. Ibland vill jag vara värsta löparen som springer på kanontider, orka lyfta supertungt, men inser att det inte går att vara bäst på allt. Jag tävlar mest med mig själv* och jag är vädligt mycket snabbare och starkare än för några år sen, konditionen är bra, men har vart bättre ;) Och även om jag ibland drömmer mig bort om elitprestationer, så är det just träningen för min egen skull och för att jag ska bli så bra som jag kan bli som är min motivation.

 

*Ibland så tävlar jag med personen brevid mig på löpbandet fast den personen inte vet om det och ibland tävlar jag med personen i bänken brevid när jag lyfter tungt, men det vet inte personen i fråga om ;) hihi