Arla morgonstund har guld i mun. Sov hela natten, för första gången den här veckan, förkylningen har inte varit nådig frammåt nätterna, fast i och för sig så är 5 ½ timmes sömn kanske inte en full natt :P Medvetet val dock, jag vill vara trött på planet hem för att lättare kunna ”tappa” sex timmar av dygnet och ställa om kroppen. Jag undrar hur det kommer att gå, känns som det kommer vara svårare att tappa timmar än att lägga till timmar.
Vid klockan halv tolv ska vi lämna huset och åka mot flygplatsen, 13.50 går flyget till New York och klockan halv sex går flyget från New York till Sverige. Ber till gudarna att jag slipper förseningar då mitt byte är ganska tidspressat och att förkylningen inte ska ta kål på mina öron uppe i luften. Halv åtta imorgon svensk tid (halv två på natten amerikansk tid) ska jag ha fötterna på svensk mark igen om tiderna hålls :)
Det känns inte som att jag förstått att jag ska åka hem, jag kommer att sakna Nils framförallt och det känns lite märkligt att han inte kommer komma ihåg dom här tre månaderna som är något jag aldrig kommer att glömma.
Jag är samma Erika som åkte, samtidigt som jag inte är det. Jag har fått lära mig massor, testat mina gränser och skapat en hel bunt minnen som jag vet kommer finnas med mig resten av livet. Det känns nog vemodigt att lämna det här äventyret, men samtidigt känns det helt rätt. Var sak har sin tid, nu väntar nya utmaningar och nya äventyr finns att leta upp. Jag är jätte glad att Johanna och Ryan ville ha mig här och tacksam för allt som dom gjort för mig och visat mig. Jag ångrar inte en sekund att jag tackade ja och begav mig iväg på det här äventyret.
Mer personlig än så tänker jag inte bli. Vi hörs när jag är på svensk mark igen! Ha det bäst alla där ute :)