Reflektioner av året

Ger mig ut i campinglivet idag. Så kommer troligtvis inte ha wifi på några dagar. Men hade lite tid igår när jag satt på flyget (3h) att reflektera över året.

Ett märkligt år. Jag inledde året i totalt mörker. Jag har aldrig varit så vilsen som jag varit under detta år och jag kan egentligen inte säga att jag är mindre vilsen. Jag har aldrig tappat fotfästet så totalt som jag har gjort på senaste. Det är läskigt och jobbigt att leva utan att ens ha framtidsdrömmar. Jag vågar inte ha drömmar längre. Jag vågar inte ens tänka längre fram än max en månad (visst jag bokade flygbiljetter till Australien i September, men bokade typ allt annat i slutet av november början på december). Det tar emot och är för läskigt att tänka längre fram. Trots det har jag tagit mig igenom året. Är bara i nuet, det är också fint, men jag kan inte tänka framtid utan att börja gråta, det jag ville med mitt liv finns inte, det tåget har passerat och jag måste på något sätt hitta något annat som motiverar mig.

Det är det svåra med livet, jag hade en bild av hur jag ville ha mitt liv, det blev inte så och för någon annan är det inte någon stor sak. En kan leva livet på massa olika sätt, det är ju bara att göra något annat välja något annat att fokusera på. Andra får leva sina liv hur dom vill, men jag kommer alltid se mitt liv som misslyckat utifrån min dröm. Jag trodde så starkt att jag delade livet med någon som ville samma saker, men blev både lurad och blundade själv för det uppenbara, för min dröm var så stark och jag ville tro på den så jag lät mig luras.

Det här året har varit en berg och dalbana av allt möjligt. En vilsen själ som springer runt runt och försöker hitta lösningar på livet. Insett att jag inte tycker att det är roligt alls att vara vuxen. Jag gillade inte att vara barn eller tonåring heller i och för sig, det är jobbigt att leva. Jag kommer inte ifrån den känslan, jag är otroligt besviken på mig själv att jag lät mig själv slösa bort så många år av mitt liv på något som inte gett mig något annat än smärta i slutändan. Jag lät mig själv tappa bort mig, lät mig själv, vara i en relation som jag egentligen när jag ser tillbaka på det aldrig var bra för mig. Jag var kär och jag var blind och det fick mig att kompromissa på sådant jag aldrig borde kompromissat bort, det var ett stort svek mot mig själv. Kanske det som är det jobbiga, jag har stora drömmar för mig själv som jag aldrig lyckas uppnå och därför aldrig är nöjd med vad jag åstadkommer. Jag hatar när människor imponeras av mig, tycker inte jag är värd det, för jag har inte lyckats med något av det jag drömt om på riktigt. Jag är egentligen inte bra på något annat än att göra mig själv besviken.

Höjdpunkter

Jag inledde året med att jag tänkte lämna fotbollen. Fotbollen tar otroligt mycket kraft och tid. Framförallt om en är i fel miljö, om en inte får något tillbaka. Jag tänkte att jag skulle ge utrymme till annat i livet. Vad visste jag inte, men jag tänkte att det skulle öppna upp möjligheter. (Kanske tid till att dejta, kan säga att jag utnyttjade inte den tiden till att dejta..) Sen ringde telefonen där i mars och jag vet inte ens själv hur det gick till, men plötsligt hade jag tackat ja till att träna ett herrlag. Något jag aldrig gjort tidigare. Det var kanske det som lockade, en ny utmaning. Det är jag så otroligt glad över att jag gjorde. För plötsligt så kom jag ihåg varför jag älskar sporten. En tränarkollega som utmanar mig, som får mig att utvecklas och fick mig att komma ihåg att jag älskar denna sport så otroligt mycket.

Jag har alltid älskat fotbollen, så många timmar på fotbollsplanen, duttandes i trädgården, passandes mot en vägg, övade dribblingar bland blomkrukorna, fotbollshalsband, fotbollsväckarklocka, sydde ett täcke med fotbollsmotiv, ja vad var inte fotboll egentligen? Men jag skämdes lite för att jag älskade fotboll så mycket för jag var ju inte ens en bra spelare själv. Så tonade ner en del av mig själv. Kände att jag inte hade rätten att vara en fotbollsnörd när en inte ens var bra. Säkert någon kommentar i skolan som fick mig att vackla. Tonåren kan vara en jäkla jobbig tid. Men kärleken till sporten har ju ändå alltid funnits där och jag har accepterat att jag är en fotbollsnörd även om jag aldrig blev ett proffs. Man kan vara fotbollsnörd ändå och det har jag omfamnat allt mer i vuxen ålder.

Så då blev det ju även ett nytt uppdrag som Distriktförbundskapten för nu känner jag att det nästan inte går att ha för mycket fotboll i livet. Låtit min inre fotbollsnörd blomma igen. Det blir verkligen inte alltid som en tänkt sig.

Men jag har lärt mig att jag behöver vara i en miljö där jag känner att jag lär mig och utvecklas annars dör jag inombords. Mitt extrajobb under vintern/våren fick mig att dö inombords. Jag räknade bara timmarna till att få gå hem, där fanns det inget som gjorde min själ glad. Men har jag något som utmanar mig och som jag känner utvecklar mig, då kan jag lägga timmar på det. Tex fotbollen eller mitt egna företag, jag räknar inte ens timmarna jag lägger där, men jag vet att det är mååånga.

Relationer under året

Jag har haft väldigt många människor som klivit in i mitt liv och blivit en stor del av min vardag. Jag har byggt upp ett helt nytt liv. En helt ny vardag och mött människor som jag klickat så otroligt bra med. Det är något magiskt när en klickar med en person så otroligt bra. En sådan person var Hanna som snubblade in på min studio i början på året och vi har pratat om det i efterhand, vi båda kände sådant klick direkt. Så när hennes PT-timmar var slut framåt sommaren såg vi till att fortsätta umgås. Jag är så otroligt tacksam att hon klev in i mitt liv, det har berikat mitt år väldigt mycket.

Det är även relationer som förändrats och blivit djupare under året. Vänskap i olika former är fint. Vänskap har inte heller någon åldersgräns. Det berikar livet att ha vänner som är i andra åldrar än ens egen. Det är jag otroligt tacksam för, att jag har byggt på mina vänskapsrelationer under året och att jag har prioriterat det. Jag har verkligen försökt att underhålla dom relationer jag redan hade och även bygga nya, vara öppen för nya möjligheter.

Livets orättvisor

Året innebar även en förlust. Jag har inte helt förstått det ännu. Ibland när jag rör mig i områden som vi brukade springa så slår det mig. Som ett knytnävsslag i magen så inser jag att vi aldrig kommer träna där mer. Vi kommer inte skratta tillsammans eller prata fotboll. När jag bläddrar bland papper på jobbet och ser hans namn i något gammalt block så slår det mig också, jag kommer inte planera fler träningspass till honom. Ibland blir det bara som en tung klump i magen och mörk känsla i kroppen, ibland rinner tårarna andra gånger tomhet. Det är så märkligt att ena stunden är en levande och där och sen är en död. Det är ju egentligen det enda vi med säkerhet vet om livet, att vi alla en dag dör, men ändå är det så svårt att ta in när det sker.

Det var den förlusten som fick mig att boka resan som gör att jag nu sitter i Australien. Reste till andra sidan jorden. Som fick mig att bestämma mig, inse att jag vet inte ens om det finns en morgondag så varför skjuta upp saker när en har möjligheterna? Det enda som stoppar mig är jag själv. Så hipp happ grävde jag ner mig i projektet Australien. Eller helt ärligt så kändes Australien väldigt överväldigande hela hösten, det var sååå mycket att tänka på, boka och planera. Jag har redan ångrat massa saker som jag missat att boka eller planera för. Fy fan ska ta ett halvår ledigt innan min nästa resa så jag hinner planera resan ordentligt… Och för att inte tala om att ha packat med feberyra eller direkt efter att ha legat i feber i flera dagar, skrattar varje gång jag öppnar min väska, hur fan tänkte jag här? Tyckte jag hade en ganska bra packning hade ju packat en del innan jag blev sjuk, men sen spårade det! Men jaja vissa saker kom med som jag absolut inte kommer använda och vissa saker ligger kvar där hemma som hade underlättat, men jag överlever utan.

Det här tar jag med mig

Vad tror vi om 2023 då? En vän till mig sa att udda årtal är bra årtal. Så vi får väl se. Jag har inga förhoppningar eller förväntningar. Jag tänker att det blir vad det blir. Just nu behöver jag den här pausen från mitt liv. En paus där jag lever ett annat liv. Mitt innehåll av 2022 var i det stora hela egentligen inte dåligt, det är insidan inom mig som fortfarande är trasig. Jag tar med mig mina nya vänskapsrelationer in i 2023 med glädje, det är vad 2022 verkligen fått handla om, vänner. Jag är otroligt tacksam för mina vänner och alla olika typer av relationer jag har. Jag ska vårda dom ömt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.