För snart en vecka sen fick jag ett meddelande. Grattis! Och sen taggad i inlägget som tillkännagav årets nominerade till Årets Personliga Tränare. Jag satt i telefonen när jag öppnade meddelandet, kom helt av mig. Började gråta när jag läste nomineringen, förstod vem som skrivit. Det blev en liten gråtpaus och jubel i telefonen. Sen har jag blivit rörd ett antal gånger till. När jag pratade med den fantastiska personen som skrivit den fina nomineringen, när vänner, tidigare kunder och kollegor gratulerade och skrev fina hälsningar. Oj så mycket känslor. Kan fortfarande bli tårögd när jag tänker på det.
Jag älskar mitt jobb, men mellan varven funderar jag på om jag ska göra något annat. Scrollar jobbannonser och tänker jag byter jobb, lägger ner företaget. Men hittar aldrig något som känns intressant. Jag kan inget annat, jag vill inget annat egentligen. Även om det är tufft att vara egen ibland, ensamt ibland och när hela ens vardag gungar som den gjort senaste åren så är det väl egentligen inte konstigt att en funderar. Dock kommer jag ju till samma slutsats varje gång. Jag älskar mitt jobb, jag älskar mina kunder. Jag älskar att få vara med på resan när andra når sina mål. Det är helt otänkbart att göra något annat.
Nu när jag ska resa till Australien är det många av mina kunder som sagt att ”Du kommer väl hem?”. Och det har jag också funderat på, skulle jag bli kär i landet Australien, flyttar jag dit då? Ja det ska nog något alldeles extra ordinärt till för att jag inte skulle vilja komma hem till min studio och mina kunder. Det är faktiskt det stora som drar mig från att flytta. Visst vänner och familj, men det känner jag att jag hade haft kvar ändå. Men kunderna hade jag inte haft kvar om jag flyttar. Det är skillnaden. Min vardag hade behövt få något extremt roligt i utbyte i så fall, för vardagen är ju den största delen av livet och min vardag är väldigt fin och givande, inget jag skulle byta ut i en handvändning.