Första träningspasset med riktigt flås för i år. Kände mig inte så värst sugen på intervaller när jag började springa, men så fort jag kom in i andra andningen så flöt det på hur bra som helst och jag genomförde mina tabataintervaller med lite lutning som extra utmaning. Verkligen hur skönt som helst när jag var klar och hade vunnit mot det mentala ännu en gång. Det är inte alltid som jag har lust att springa intervaller, eller det är både och en del vill och en del vill inte, men jag vet att det är en effektiv träningsform och det gäller att känna igen hjärnans olika nej, ibland är det verkligen att hela kroppen och hjärnan som säger nej och då lyssnar jag, men när det bara är ”lata” sidan som talar då kan jag tvinga mig igenom träningen eller tvinga mig igenom starten. För det är då som jag oftast också halvvägs in i träningen känner mig stark och inte alls har några problem att genomföra allt som jag tänkt och ibland även mer och efteråt är jag alltid riktigt nöjd eftersom jag vann över min ”lata” hjärna, det är bara det där med att börja och komma in i flåset som kan vara ett problem ibland.