Reflekterat mycket senaste tiden. Eller det gör jag väl alltid. Jag är en väldigt tänkande person. Tänkt på drivkrafter och att människor tycker att jag är modig som nu ska åka iväg helt själv i nästan 4 veckor till andra sidan jorden. Jag tänker inte alls på mig själv som modig som gör det. Vem skulle jag åka med? Ska en sitta hemma bara för att en är singel? Visst vänner, men hur stora är oddsen att en har en vän som vill exakt samma sak och har samma budget och möjlighet till att ta ledigt för en sådan resa när en är över 30? Kanske när en är 20 och nästan alla längtar ut i världen, men i denna ålder, nja inte lika lätt. Då är alternativet antingen sitta hemma och drömma eller åka själv. Jag reser ju också hellre själv 100 gånger om, än att hitta någon främling via något forum som några föreslagit. Fatta kaoset om en inte alls klickar, besvikelsen på den resan. Människor som gör sådant är modiga! Jag hade aldrig vågat riskera det.

Är jag nervös? Jo tack, jag ångrar att jag ens nämnt till någon att jag ska åka. Jag är nervös att flyg ska bli inställda och att jag ska missa väldigt mycket av det jag har inbokat på grund av att något inte klaffar. Jag är nervös över att bli sjuk. Jag är nervös för att jag kommer vara så rastlös på långflygningen. Jag dör ju uttråknings döden på en 4h flygning och nu ska jag flyga 23h (31h totalt med första flyget och byte av flyg). När jag inte kan aktivera mig är det som att jag får panik. Alltid när jag flyger önskar jag att jag kunde teleportera mig istället. En bilresa kan en ju ändå njuta av resan, göra resan till en del av målet. Men med en flygning så går ju inte det. Inte så att en kan stanna och njuta av en fin utsikt, bra restaurang eller mysigt boende. Titta på film, läsa och så går bra några timmar. Men inte i ett helt dygn.. Detta kommer vara en utmaning mentalt, flygresan bävar jag mest för.

Jag är nervös över att jag bokat något fel (ja jag har bokat allt själv, googlat, läst recensioner, kollat upp tillgänglighet och så vidare). Jag är nervös över att jag kommer få panik på insekterna (spindlarna) ensam i min campervan. Jag är nervös över det mesta känns det som. Att jag missat något. Och då menar jag inte som i att ha köpt något eller packat ner något. Utan visum, bokningar, pass, internationellt körkort, vaccinering eller något annat som jag helt missat att en skulle ha behövt göra? Eller något med företaget som blir bökigt att lösa på distans.

Fixat så att jag har någon som har ögonen på studion, posten och fixat någon som håller koll på lägenheten och blommorna. Det är så otroligt mycket att tänka på. Har hundra listor i min mobil. Och drar mig för att fixa småsaker som jag vet att jag behöver fixa. Typ boka hur jag tar mig till Arlanda.. Okej det kanske inte är en småsak, men tänker att det är det jämfört med allt annat.. Orkar typ inte tänka på resan.

En annan jobbig del är att alla lägger sin värdering och sin oro i resan. Det är spridda skurar i hur en reagerar på att jag ska åka iväg. Men det är väldigt mycket ”Ååå vad modigt det hade jag aldrig vågat!”. Det ger mig panik över att jag kanske missat något farligt som jag borde vara rädd för. Vad är människor rädda för? Det bor ju folk där, det är inte som att jag ska ut i rymden och helt okänd mark. Eller så är det ”Du kommer träffa sååå mycket människor där borta” och jag känner just nu för att inte träffa någon alls. Jag vill mest bara vara själv och inte ha någon annan människas input. Så då får jag panik och vill bara säga nej jag hoppas jag får vara helt ifred! Kanske låter tråkigt i andras öron, men så skönt i mina.. haha jag är en extrovert introvert. Som just nu behöver en paus från livet och människor.

Ge mig kraft att ta mig igenom denna vecka. På lördag flyger jag!