Alla vet eller känner vi någon som drabbats av cancer, det drabbar alldeles för många och den kan vara otroligt orättvis och brutal. Cancern har visat sig på det brutalaste viset två gånger inom min släkt senaste åren och ryckte nyligen ifrån oss Sebbe alldeles för tidigt efter ett aggresivt sjukdomsförlopp. 

 

Det gör ont i mig, ont att Camilla och flickorna inte får dela alla livets händelser med Sebbe. Ont av tanken på att Sebbe inte fick fler år med sina barn. Ingen ska behöva ryckas ifrån sin livskamrat eller barn. Samtidigt som jag är så glad att jag har Marko och vi firar vår kärlek, så gör det ont i mig när jag vet att Camilla inte får fira sin kärlek, när hennes livskamrat ryckts ifrån henne och hela hennes värld vänts upp och ner, det känns orättvist. För alla som träffat Camilla och Sebbe kan nog intyga att de var varandras livskamrater, det fanns en kemi som inte gick att sätta ordet på, men den kändes, kanske är det därför mitt hjärta värker, mina tårar rinner och livet känns så otroligt orättvist. Det blir kaos inom mig mellan varven, en del så glad i livet och en del som sörjer, känslor som bråkar om uppmärksamheten. Konstigt hur livet kan vara så orättvist och brutalt samtidigt som det är så vackert och underbart..

 

Eftersom vi alla berörs på något vis någon gång i livet av denna sjukdom så är pengar till forskning viktigt för att hitta botemedel och orsaker. Skänk därför gärna en slant till Sebbes minnesfond eller till cancerfonden över huvudtaget. Varje bidrag gör skillnad i slutändan.