Sedan snart ett år tillbaka har jag hållit i träning för en forskningsstudie kring träning och psykisk ohälsa. Det har varit otroligt utvecklande. Studien är inte publicerad ännu utan data beräknas samlas in i ett år till. Men det jag kan säga är att det är inte samma personer som kommer till mig och tränar första veckan som lämnar efter 12 veckors träning. Det är så häftigt att se hur träning kan göra så stor skillnad. Det är ju mot detta jag jobbat hela tiden, att försöka hjälpa människor att må bättre med hjälp av träning, men det är första gången jag jobbar så konkret med en patientgrupp.

Alla vi som tränar vet ju hur bra träning får en att må. Många som inte tränar vet ju också att träning är bra. Och idag finns ju till och med FAR – fysisk aktivitet på recept, för att vi via forskning vet att träning är otroligt bra medicin mot väldigt mycket. Jag är kopplad till FAR och kommer finnas i den online baserade aktivitetskatalogen i Örebro som lanseras nu mot slutet av året. Men det som jag funderat på hela året är varför har inte sjukhusen egna anställda tränare? FAR innebär att patienten tar eget ansvar för eventuella kostnader och högkostnadsskyddet gäller inte.

Ett stort problem med exempelvis den patientgruppen som jag är involverad i, människor med psykisk ohälsa är att många är långtidsarbetslösa eller sjukskrivna. Att då ha ekonomin att ta hjälp att börja träna är för många en omöjlig ekvation. Och om det är något vi som redan tränar vet är det att det oavsett hur länge en tränat alltid är att ta sig iväg till träningen som är största tröskeln. Men vi som tränar har uppbyggda strategier för att ta oss iväg, vi har även färskt i minnet hur skönt det är när en väl har tränat. Så när vi nu vet detta, varför ges FAR- fysisk aktivet på recept till en patient och sen ska denna på egen hand ta eget ansvar till att börja träna? Det är ett så stort steg och det gör att så få av dom som verkligen behöver träningen faktiskt får hjälp av det recept som delas ut. Vi vet även att ohälsa samt övervikt är vanligare hos låginkomsttagare. Så människorna som mest behöver det har svårast att få tillgång till hjälpen. Visst det finns flertalet gratis aktiviteter, en kan själv vara ut och springa, styrketräna med kroppsvikt och så vidare. Men som jag nämnde tidigare, det är tröskeln att ta sig iväg som är störst. Dessa människor behöver stöttning, en stöttning dessa inte har råd att ta hjälp av. Träning är 100 % mentalt och det är enligt mig alldeles för stort krav från sjukvården att lägga egenansvar på patienten via FAR.

En annan utmaning är att träningen behöver ofta anpassas otroligt mycket. Därav behöver dessa patienter för att få ut så positiva effekter som möjligt av träningen individuella upplägg. I studien tränar patienterna med pulsband, stor del av träningen ska ske i högintensiv pulszon. Det är omöjligt att se det utifrån kan jag säga. Framförallt på personer med depression och kanske mycket mediciner. Dessa personer visar upp en likgiltighet vilket gör att det är svårt att avläsa intensiteten. Jag hade aldrig kunnat säkerställa eller läsa av dessa personers puls med bara blicken. Vissa ser helt oberörda ut men är HÖGT i puls. Om jag inte hade pulsbanden skulle jag lätt kunna driva dessa personer för hårt under passen och på så sätt driva dessa in i mjölksyreväggen. Det är ingen trevlig upplevelse och då skulle det vara otroligt svårt att motivera dessa till att ta sig tillbaka till träningen två dagar senare. För att bli så trött är obehagligt och mentalt jobbigt. Det finns så mycket kring olika sjukdomsbilder jag skulle vilja dela med mig av och hur träningen måste anpassas. Men då skulle det här inlägget bli alldeles för långt. Men jag tror ni förstår komplexiteten i att träna dessa individer. Ska det verkligen hamna på eget ansvar? Att själv hitta en tränare eller läsa in sig på hur en behöver träna på bästa sätt utifrån sin sjukdom? Bör inte dessa personer istället få ett antal tillfällen med en professionellt utbildad tränare som anpassar och lägger upp en träningsplan till individen och kan skapa en motiverande träningsmiljö för att sedan slussa ut dessa i träningsmiljöer i samhället?

Tror vi att det kan bli framtiden?

Det sjukhus som öppnar ett eget gym och anställer professionella tränare som får jobba med patienter med FAR ni kan höra av er till mig, jag skulle älska att få jobba på det sättet. För mitt jobb känns otroligt meningsfullt när en får se så tydligt att en gör skillnad i människors liv. Det är en kostnad att bygga en träningsmiljö på ett sjukhus och att anställa tränare det är jag väl medveten om. Det är dock en kostnad som jag på sikt tror kommer löna sig för hela samhället. All forskning med hur träning hjälper människor att må bättre visar på det. Tänk också vad mycket bättre miljön skulle må om vi kunde minska läkemedelskonsumtionen genom att byta ut delar av den mot motion. Jag önskar så att alla skulle förstå hur viktigt träning är och framförallt människor som tar beslut. Och inte bara hur viktigt träning är utan hur viktigt med rätt typ av träning utifrån behov och förutsättningar, samt behovet av stöttning för att komma igång.