Mitt liv är kaos och har så varit ett tag. Mitt liv blev inte som jag tänkt mig och jag har gått vilse. Det är lätt att tro att allas liv är så bra. Jag var väldigt nöjd med mitt liv. Jag trodde att jag hade det bra. Men sen hade jag inte det. Ibland tänker jag när människor delar med sig efter hand varför höll dom uppe fasaden? Men när en är mitt i det, vill en inte ha alla andras råd och ord. Mina närmaste räckte. Jag behövde inte dela med fler.
I slutet på 2020 fick jag missfall. Ett tidigt missfall. Men ändå en stor sorg för mig. Min barnlängtan har bränt inom mig länge. Att då samtidigt träna andra gravida och nyblivna mammor var tufft, men jag trodde ändå att det snart skulle vara min tur. På den tiden var jag hoppfull och positiv om framtiden.
Så blev det inte för i samband med min 30 års dag blev jag också lämnad av min sambo, den person jag trodde jag skulle dela livet med, den person jag nyss trodde jag skulle bilda familj med. Den person jag delat livet med i 12 år. Det är väl aldrig lätt att göra slut, men det finns bra och mindre bra sätt att göra slut på och det sköttes inte bra. Så min känsla är att jag slösade bort 12 år. Andra kanske inte tycker det, men det är mitt liv och mina känslor. Min åsikt är att handling säger mer än ord och att bli behandlad sådär efter 12 år säger att jag måste varit blind av kärlek. Det är det som gör mest ont, jag kan inte glädjas åt något från mina senaste 12 år, jag önskar bara att jag fick leva om mitt liv. Vilket inte går såklart.
Mitt 2021 blev kaos, det var som att jag bara sprang runt och var en problemlösare där problem efter problem avlöste varandra. Fick flytta till första bästa jag hittade, en barack med noll solljus, sälja lägenhet, lyckades sälja till världens knepigaste människa också = ännu mer bök och ha världens sämsta mäklare på det. På det en vattenläcka på studion, som tur gick det bra, men den stressen hade jag gärna varit utan och det blev en massa mer jobb runt om. Skaffade ett extrajobb då utgifterna bara växte på hög, dels hamnade vi med dubbla hyror bland annat på grund av att vi inte fick lägenheten såld, att separera kostar, allt ska delas och mycket måste köpas, jag kunde inte ta några möbler mer än köksbord och stolar då allt annat var för stort för min nya lägenhet, sen är det ju allt köksrelaterat som inte fanns dubbelt av. På det stod jag inte ut med att jobba själv på studion och inte få något andrum från mina egna tankar. Behövde ett socialt sammanhang så skaffade mig ett extrajobb med kollegor istället för att jobba mer på studion. Som toppning på allt kaos fick en av mina PT-kunder sen 4 år tillbaka cancer och den oron och ovissheten som det innebär la sig liksom på allt. Och vi ska inte glömma att det också var/är en pandemi som aldrig ville ta slut och driva företag i motvind och ovisshet när allt annat rasar är oerhört tungt.
Jag har aldrig haft så ont i själen eller levt i ett sådant mörker. Jag har tagit hjälp från min vårdcentral så jag har någon professionell att prata med. Men jag som alltid haft mål och visioner har tappat allt. Jag har inte längre några mål eller visioner. Allt jag velat är borta eller försent, jag kan inte bli yngre, jag kan inte ändra på det och det går bara åt fel håll. Jag kan inte leva om mitt liv och göra klokare val. Jag har varit en idiot och blind. Det är mina beslut som tagit mig dit jag är och går inte att göra ogjort. Hur ska en kunna förlåta sig själv för att en svikit sig själv?
Jag har hamnat på botten. Jag är 30 år och mitt liv är så otroligt deprimerande och det värsta av allt, det blir inte bättre. Snarare sämre. Jag är så trött på att kämpa. Jag trodde livet skulle bli enklare med åren, men det blir bara sämre, kanske är det därför jag tappat hoppet. Det hjälper inte att kämpa eller jobba på, för det vänder aldrig. Det blir aldrig bättre.
Har inte skrivit om uppbrottet, mina sorger eller oro. Håller mycket av mitt privatliv privat. Många kanske tror att dom vet mycket om mitt liv då jag är ganska aktiv på instagram, men det är bara det ytliga. Men jag känner att jag vill dela för det tär att känna mig som en bluffare, försöka peppa andra när en själv bara vill lägga sig under en sten. Tjatet från alla som vill att jag startar fler mammaträningsgrupper eller att jag ska starta upp gravidträningen igen. När den typen av träning får mig att hata mitt egna liv så otroligt mycket. Hur förklarar man det för sina kunder? Jag får skylla mig själv som valt att jobba med dessa målgrupper, som byggt upp mitt företag på dessa målgrupper som största inkomstkälla, men jag trodde inte att mitt liv skulle bli så här. Jag har medvetet lagt mer fokus på andra delar i företaget senaste året för att kunna slussa bort mammaträningen och gravidträningen, kanske helt, men i alla fall så att det inte är min huvudsyssla. Byta nisch inom hela företaget mitt i allt. Som ni märker, det är bara kaos och deppigt och problemlösning.
Träningen är det som får mig att leva. Det är enda stunden jag kan koppla bort allt annat och sen mår jag oftast lite bättre en stund efter. Har hållit hårt i träningen, tvingat mig iväg fast jag inte känt för det. Som tur var hade jag ju hunnit hålla i träningen till forskningsstudien kring psykisk ohälsa och träning och sett med egna ögon hur det fick människor att må bättre. Det har motiverat mig, fått mig att fortsätta. Kanske finns det en mening med allt..
Jag blir ledsen och berörd av ditt inlägg. Sänder dig en Kram
Kram!
Vilken historia, blir så ledsen av och läsa detta. Ändå lyckas du alltid vara så positiv och ge så mycket energi vidare.
Alla härliga människor så som du som kommer till studion har gett mig energi. Jag är bra på att peppa andra, mindre bra på att peppa mig själv.