Glädjen ville aldrig ta slut

För en vecka sedan var det dags för upplösningen av Div 2 västra Svealand. Vi hade chansen att gå upp, men genom att vi spelade 1-1 helgen innan var det bara en vinst som kunde garantera en uppgång till div.1 nästa säsong. En jämn serie med Hertzöga på 20p, Avesta på 19p och vi Rynninge på 19p men tredje placerad pga sämre målskillnad.

Det var en tuff match med många blåmärken efteråt.

I sista mötet stod serieledande Hertzöga för motståndet, ett lag som inte släppt in ett enda mål under säsongen fram till vårt möte. En vinst eller oavgjort skulle ta dom upp, förlust då måste även Avesta förlora för deras chanser. Så ni förstår ju att nerverna var på anspänning och det var en ren seriefinal till sista match som väntade.

Det var en jämn match, vi krigar som tusan och Hertzöga går in hårt i närkamperna. Vi visste att vi mötte ett fysiskt lag och även om jag bara spelade en 20-25 minuter på slutet hade jag en handfull blåmärken samt skrapsår av dobbar på hälsenan (japp självklart den som jag haft problem med). Men vi plockar fram en mentalitet som stoppar Hertzögas framfart och matchen slutar 1-2. När slutsignalen gick blev det en hög av spelare som hoppade, skrattade och grät tillsammans. Så nervös som jag var på bänken fick upp min annars väldigt låga puls i arbetspuls så min pulsklocka vibrerade att jag nått mitt träningsmål halvvägs in i matchen och då hade jag ju bara varit åskådare. Det var svårt att komma in i spelet för kroppen pulserade av adrenalin från nervositeten en byggt upp på bänken, där en inte kan påverka nämnvärt mer än att skapa en atmosfär där vi lyfter varandra. Kanske en blandning av glädje och anspänning som släppte men några glädjetårar föll vid slutsignal och så himlans roligt att vara med om.

När slutsignalen gick slog vi ut med armar och skapade en stor hög av glädje.
Vi hoppade, skrattade, grät och jublade, glädjen ville aldrig ta slut.

Efter matchen fortsatte dansen i omklädningsrummet, sen firande i bussen. Ett stopp för mat och sen tillbaka till G-vallen där vi firade vidare in på natten. Marko mötte mig och gick med mig hem i natten, han sa att jag studsade fram som på moln. Och lite så var känslan, glädjen bar en framåt hela kvällen lång. Vilken glädje, vi gjorde det!

Alla bilder är från matchfotografen, där hittar ni fler bilder från matchen.

2 reaktioner på ”Glädjen ville aldrig ta slut

  1. Stort grattis! bästa sporten. Mitt lag förlorade idag så nu gäller sista matchen för att gå upp. Var inte med. Tror dock jag ska byta lag till nästa säsong, tänkte sluta men kan inte. Lagsporter är ju ändå lagsporter.

    1. Tack! Ja verkligen :D Å håller tummarna för er! haha ja det är en sport som är svår att hålla sig ifrån :O

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.