När jag var i Katrineholm i helgen så var löparskorna med mig i väskan. På grund av nysnön och det måddiga vädret så blev det en väldigt lugn runda på söndagen. Jag njutsprang så som Ida så fint brukar beskriva det. En runda i ett behagligt tempo där jag bara njöt av naturen och att springa, ca 6 km blev turen i skogen och lite asfalt då jag sprang direkt jag kom utanför dörren. Även om min kondition inte är på topp är det skönt att känna att jag har en så pass bra grundkondition att 6 km inte är någon konst att ta sig. Ibland, speciellt när jag springer på ställen där jag som ung fotbollsspelare sprang under försäsongerna brukar jag fundera på vad jag sagt om jag vetat att jag en dag skulle njuta av att springa. Då fanns det nämligen inget värre och det var ren skär ångest från avslutat träningspass fram till nästa, varje försäsong (otroligt att jag stod ut). Det är häftigt hur något så ångestladdat kan bli så njutningsfullt och härligt. Jag har alltid haft en drivkraft att vilja bli så bra som jag kan bli och därmed alltid varit träningsflitig, men det innebär inte att jag alltid har älskat träningen i sig. Det är en skön känsla nu, att löpningen inte är ångestladdad, att jag på något vis lyckats vända det till något härligt och njutningsbart, det är intressant hur man kan utvecklas och förändras som person. Undra vad jag tycker om ytterligare tio år, vad gör jag då, vad tycker jag då?