Startade dagen på gymmet med Louise, hjälpte henne med bänkpressen och ställde mig sen på löpbandet. Det där förbaskade löpbandet. Mitt mål var 10 km eller jag skulle springa 1 timme och ville ha klarat minst 10 km under den timmen, jag klarade det, nu kanske ni tänker klart du gjorde du springer ju flera gånger i veckan. Då ska jag säga att även om jag numera klarar av 10 km som tidigare var omöjligt i mitt huvud så är det inte utan en mental kamp som jag klarar av det. Jag vet inte hur era tankar går när ni springer, men i mitt huvud är det en kamp mellan en ”latmask” som vill få mig att ge upp och en ”envis” som vill bevisa att jag kan. Ångesten som funnits innut i mig kopplat till löpning gör sig påminnd ibland, inte så att jag inte tar mig ut och springer men tankemönstret finns där, mitt tankemönster under löpning var att alla hade det så lätt och jag var sämst och även om jag tränade så blev jag inte bättre och så vidare det fanns ingen envishet alls för jag lät ”latmasken” styra. Det mentala kan få en att prestera så mycket sämre än vad man har inom sig, även om jag kommit en lång bit med min mentala kamp, exempelvis har jag inga problem att springa 5 km idag, det går undan och jag tänker sällan på att det ens är tungt utan det är mer avkoppling, att se löpning som avkoppling var något som bara andra kunde uppleva var mina tankar för några år sen, men idag kan jag njuta. 

 

På 10 km däremot så börjar jag trycka ner mig själv och inbilla mig att det är så tungt och så vidare, speciellt på löpbandet. Jag sprang/joggade 10 km idag, men det kändes som att jag maxlöpte hela tiden nästan och att jag skulle falla ihop. Min snittpuls var 168 vilket inte är speciellt högt med tanke på att min maxpuls är 204, jag gjorde några ruscher så jag hade några toppar upp på 183 i puls, så fysiologiskt var inte min kropp trött och jag vet att jag inte hade mjölksyra för jag kom ner på 156 i puls fortfarande mellan varven efter 8 km, men ändå så försökte min hjärna övertala mig att jag var trött och inte orkade mer. Argument som ”bättre att hoppa av nu så har du en bra tid på 8 km att vara nöjd över för tiden på 10 km kommer bli skit” och ”benen hinner inte med så hoppa av innan du skadar dig” och liknande tankar haglade innut i mitt huvud. Tur att jag är envis för har jag sagt att jag ska springa 10 km ja då gör jag det så jag bet i och sa till mig själv att jag visst kunde få en bra tid och om benen nu är så tunga så skulle jag inte ha en så låg puls så det är bara latmasken inom mig som talar. Det är mycket det här med tiden som ställer till det för mig på löpbandet eftersom jag ser sekunderna ticka och det finns så lite annat att distrahera tankarna med och jag blir missnöjd om tiden rinner iväg över timmen. Jag förstår ju själv att om jag idag kunde springa/jogga 10 km på 56 minuter så kan jag klara det på en ännu bättre tid om jag bara kan få kontroll på mina tankar för jag både känner och ser ju att tröttheten är mental och inte kroppslig. Så min mentala kamp fortsätter, det är bra för psyket att träna på löpbandet, dom gånger som man vinner för det gör en starkare för varje gång. Nu kan jag ju övertala mig själv med att jag visst kan för jag har ju bevis.10 km utomhus är inte alls samma sak, det går otroligt mycket lättare mentalt och det är härligt, men för att få det att gå ännu lättare så måste jag vinna min mentala kamp några gånger till på det där löpbandet. Hur går era tankar vid löpning är det liknande eller vad tänker ni på?